Då var det dags för mig att ta avsked av Gameplayer. Morgondagen är min sista dag som chefredaktör på Sveriges bästa sajt. Det känns oerhört sorgligt. Jag var med ända från början och förutom ett år på Gamereactor har jag varit med sedan den där sommaren 2004.
Jag har upplevt Pocket Play, ledarskribent på den tiden, jag har upplevt Gameplayer TV, Sveriges tveklöst bäst producerade spelprogram och jag har upplevt Sveriges fetaste speltävling med kombinerad forumträff. Vi som jobbat på Gameplayer har all anledning att vara stolta över det vi presterat, även om vi aldrig nådde våra högt uppsatta mål.
Men jag har tyvärr också upplevt svikande intresse från moderbolaget, ägaren, vilket också gjort att de senaste åren varit sämre på många sätt. Vi som jobbat med Gameplayer har aldrig saktat in, alltid anpassat oss i full fart, men efterhand som vändningarna varit för hastiga och vi fått mindre och mindre stöd har det varit svårt att förverkliga våra visioner.
Jag tackar mina kollegor vilka många kommit att bli vänner för livet, och jag tackar såklart även er besökare som ju är den enda anledningen till att vi håller på med det vi gör. Vi ses säkert igen, men då någon annanstans. Nu är det Malins tur.
Häromnatten vaknade jag med obehagskänslor, som om jag varit med om något tragiskt, hemskt. "Men det har jag ju inte", tänkte jag. “Sov om!”. Men det hade jag. Jag hade varit med om något hemskt, något tragiskt, något otänkbart hemskt. Heavy Rain kryper under skinnet på en. Det påverkar, det tränger in.
JAG är mitt uppe i något otäckt.
JAG är mitt uppe i Heavy Rain.
JAG lever.
26 feb 2010 20:09 | Visningar: 1069 | Kommentera (4)
Tillbaka i Denerim tog jag mig an de två generalerna som härjade i staden. Detta för att göra försvaret av Denerim enklare. Dock var striderna ganska svåra, framför allt utan Morrigan som egentligen var navet av min offensiv. Nu hade jag ju Wynne istället, som egentligen bara är bra till att hela och reviva. Men jag klarade båda generalerna, men insåg också att mina potions började sina och jag trodde ärligt talat inte att jag skulle klara mig hela vägen. Framför allt eftersom striderna när man tar sig in mot slottet Drakon var ganska tunga. När jag väl hade tagit mig fram till dörren som stod mellan mig och Archdemon hade jag bara två health potions kvar, men tack och lov kunde man handla på sig lite innan man steg ut för att ta sig an slutstriden.
Slutstriden var dock inte särskilt svår. Jag dog två gånger innan jag klarade den och lät då Loghain ta fallet. Innan han gjorde det ångrade han sina dåraktigheter, men blev då också ihågkommen för sina goda egenskaper. Det kunde jag unna honom.
Och hans dotter blev drottning ja och hon talade om sin pappa som hjälte. Det blev även jag omnämnd som och valde att Gray Wardens inte skulle bli glömda när jag fick önska mig en från henne, även om jag var lite sugen på att välja titel och rikedomar. Grey Wardens fick även Howes land och ägor.
Det visade sig att hon skulle bli en bra ledare men i övrigt var det väl inget spektakulärt som kom ut av mina val. Det var mest dvärgarnas öde som var lite intressant. Jag valde ju att behålla The Anvil men den blev missbrukad av Harrowmont, som också gjorde Orzammar ännu mer slutet och isolerat. Inte vad jag hade tänkt direkt.
Morrigan verkar ha tagit sig till Orlais och Alistair seglade över havet där han sägs ha blivit en fyllebult. Skitsorgligt. Saknar dem…
Dragon Age är värd sin 10/10, men jag kan ändå känna ett styng av besvikelse över att det inte var större. Men nu väntar ju en expansion och som jag längtar!
Efter jag befriade drottningen och sattes i fängelse av Loghains män i slottet Drakon ställdes jag inför två val. Antingen kunde jag själv försöka bryta mig ut eller så kunde jag välja att vänta och låta mina följeslagare bryta ut mig. Jag valde naturligtvis det första, rogue som jag är. Det gick faktiskt ganska lätt och när slutstriden stundade kom två andra till min undsättning, vilket verkar ha avgjorts av slumpen. Det var nämligen Bengt, min Marbari-hund, och Oghren som kom. Jag började dock fundera lite sen och kanske är det så att det inte alls var slumpen utan att det är de två som tycker bäst om en som kommer. Hur som helst så löste vi uppgiften tillsammans och jag kunde ta mig tillbaka till Arl Eamon.
Där väntade Enora med ett förslag. Jag skulle stödja henne i kampen om tron och i gengäld skulle jag bli kompenserad och ha hennes uppbackning. Jag litade inte riktigt på henne, men hennes argument att Alistair inte verkar vara kungamaterial var starka. Dessutom ville han ju inte bli kung. Men den bästa planen tyckte jag nog ändå var att de två skulle äkta varandra. Då fick vi båda delar, en kung med kungligt blod och en van och duktig drottning. Tyvärr gick inte Alistair med på det och i valet och kvalet valde jag att stödja Enora trots allt.
När det så var gjort tog jag mig in i The Alianage för att ta reda på vilka underliggande problem som orsakat de stora problemen. Det visade sig vara slavhandel, stödd av Loghain själv vilket skulle bli ypperligt som argument mot honom i landsrådet. Efter att ha tagit mig an vågor av slavhandlare stod jag sedan öga mot öga med en Venerian mage som föreslog att jag skulle låta honom gå mot att jag fick bevis mot Loghain. Jag valde att slåss och när han nästan var besegrad försökte han förhandla igen. Antingen skulle jag släppa honom och då genom blodsmagi få en rejäl boost i hälsa och sådan, något som Morrigan tyckte lät som en bra plan, eller så kunde jag döda honom. Vilket jag gjorde. Och Morrigan blev arg.
En fotnot när det gäller The Alianage är det extremt underhållande inslaget med en tiggare, en ”krigsveteran”, som står nära ingången. Man kan välja att ge honom tio silvermynt, en guldpeng eller helt enkelt ignorera honom, men snäll som jag är gav jag honom tio silvermynt. Nästa gång jag går förbi där står han kvar, men denna gång har han tagit med en kompis som är ”föräldralös”. De vill hemskt gärna att jag hjälper dem, gärna 30 silvermynt vilket jag offrar på dem. Nästa gång jag går förbi är de tre som gärna vill ha 50 silvermynt. Han är ju fortfarande en stackars ”veteran” och den föräldralösa killen är hemskt föräldralös. Han har till och med inga föräldrar. Den tredje killen är det också synd om. Jag ger dem pengarna.
När jag så går förbi igen är de nu ett helt gäng. Jag frågar om de är tiggare allihop och den första killen svarar jakande; ”vi är hemskt fattiga och de hörde att du varit så vänlig mot oss och de vill också få pengar för att överleva”. Jag ser att det står en ganska välklädd kille bland dem och jag frågar, ”Är han också tiggare?” varpå killen svarar ”Okey, I’m not really a beggar, I just heard you could get free coins here”. Så jävla roligt och väldigt monty pythonskt!
Hur som helst så var valet om The Anvil svårt, men inget emot vad valet i The Landsmeet var. Efter Loghain förlorat omröstningen så ställs man inför valet att duellera mot honom och vinner man duellen kan man välja att antingen döda honom eller göra honom till en Grey Warden och därmed också få användning av honom i strider och som ledarsymbol. Alistair vill hemskt gärna att han ska dö. VÄLDIGT gärna, men jag var ytterst tveksam. Loghain må vara ett as, men han är fortfarande en stark symbol för många och han är väldigt kraftfull som warrior. Jag valde faktiskt att behålla honom varpå Alistair lämnar vårt följe och jag blev fan knäckt. Jag visste att det skulle ske, men jag såg inget annat val för Fereldens skull. FAN! MIN FAVVOKARAKTÄR!!!
MEN SEN! För helvete! Redcliff Castle är under attack, jag beger mig dit för att möta den stora armé vi samlat ihop i kampen mot the blight. Jag slår mig genom horder av Darkspawn, kommer in i slottet och möter de andra. Vi får reda på att darkspawns huvudarmé, inklusive The archdemon, inte alls är på väg mot Redcliff utan mot Denerim och det är bråttom. Jag får reda på att för att döda ärkedemonen så måste en Grey Warden utdela det dödande hugget varpå demonens själ sugs in i dennes och de båda dör. Fine, tänker jag. Jag offrar Loghain på det. Men sedan kommer Morrigan in på min kammare och vill ligga med mig. YAY! Men sen berättar hon att vi ska göra så för att skapa ett barn som kan suga åt sig Archdemons själ och på så sätt slipper någon Grey Warden sätta livet till. Haken är att hon sedan kommer att försvinna, föda barnet och sedan uppfostra det i egen regi.
Det har jag svårt att acceptera.
Då säger hon att det också går bra om Loghain ligger med henne, men varför skulle jag vilja det? Jag vill gärna ligga, men inte skapa ett barn som ska användas för att suga åt sig en uråldrig varelse som sedan förändrar barnet till gud vad vet jag. Jag väljer därför att tacka nej och MOrrigan lämnar, vilket jag anade att hon skulle göra. FAN! Hon var riktigt jävla viktig, en suverän mage.
Så nu står jag i Denerim och ska snart ge mig på ärkedemonen. Jag har Oghren, jag har Loghain och jag fick ta kärringmagen från The Circle. Jag saknar Alistair som person men som warrior var han väl egentligen inte så himla bra. Däremot saknar jag Morrigan.
Fy fan för dessa val! Och fy fan vad underbart!
18 jan 2010 21:32 | Visningar: 1837 | Kommentera (7)
