Inlägget publicerades ursprungligen på bitlof.se
---

För några månader sedan kom jag och min sambo på det geniala beslutet att placera vårat Nintendo Wii i sovrummet. I vardagsrummet fick det mest sitta på avbytarbänken till förmån för de ”större” konsolerna, men i sovrummet, där fick Wii:et återigen den speltid som den lilla vita maskinen faktiskt förtjänar.

Mitt Virtual Console-bibliotek har under de år jag ägt maskinen växt till sig ordentligt och att inleda dagen med att spela A Link to the Past i någon timme är aldrig fel, inte heller att avrunda samma dag med en hård arbetsdag i Harvest Moon. Och ett av dem spel som jag redan nu återbesöker, fast jag i regel brukar spela spelet endast under sommarnätter, är Super Metroid.

Och som ni ser på de spel jag nämner här ovan så har de alla något gemensamt. De kommer alla från Super Nintendo. Jag tror inte att jag kan minnas att jag har varit mer Super Nintendo-fanboy än vad jag är i dagsläget. Jag gillade maskinen när den var aktuell, men idag, ur retroperspektiv, så älskar jag den och framförallt alla de fantastiska spel som maskinen erbjöd.

Och när allt detta flög genom skallen på mig för någon dag sedan slog det mig att jag faktiskt känner en djupt engagerad tv-spelentusiast som aldrig har spelat ett enda Super Nintendo-spel. Någonsin. Mannen i fråga heter Lars Jensen och är chefredaktör på Skillpoint.se och därav också min tidigare chef. Hans historia är smått otrolig, eftersom han äger en helt bedårande samling SNES-kassetter grundat i sitt snudd på farliga samlarbegär (se hans samlarsajt på Retroquest.se). Men han har aldrig spelat något av dem. Någonsin. Han har utlovat att han ska, när det finns tid.

Lars, jag hoppas du läser det här. Ta en dag av din fritid och sätt dig ner med Zelda 3 för en stund. När du är färdig (för du kommer inte kunna slita dig) kan du sätta dig ner och avnjuta öppningsscenen i Final Fantasy VI också. Lyssna på Terra-temat, sug in atmosfären som stått sig så fantastiskt bra i alla dessa år. Varför inte sedan fortsätta med Turtles in Time, Super Mario World, ActRaiser, Chrono Trigger, Aladin, Rock n roll Racing eller Super Castlevania IV? Du har missat mycket och om du tillägnar bara en liten gnutta tid per spel så kommer det väga upp för alla dagar du nu gnetat med Shining Force.

Och för guds skull, glöm inte heller Super Metroid. Men det måste du ägna dig tid åt. Spela engagerat. Och gör det nu.

Det kallas ju Super av en anledning.

Inlägget publicerades ursprungligen på bitlof.se
---

Den 28:e maj är det dags för den andra versionen av Retrospelsmässan i Göteborg. Under förra året hade jag över 75 mil att åka och beslutade mig således för att stanna hemma, medan vapendragaren, skönsångens mästare och numera också dandbandsledaren Samson närvarade i Retroresans tjänst.

Denna gång är det omkastat, då Samson lovat bort sig till Gottland men jag kommer närvara i livs levande form. Jag är redan nu taggad till tänderna och det ser ut att bli en riktigt härlig helg i Göteborg, inte minst då det senare på kvällen också ges tillfälle att se bl.a. Nordloef och FantomenK live alldeles i närheten av mässan.

Bor du i Göteborg eller i närheten har du inte någon ursäkt att inte besöka, och med mig på plats har du också orsak att vallfärda. Efter mässans slut bjuder dessutom ”Nidde” med sambo in till fest (mer om det evenemanget här) och hälsar att alla glada är välkomna. Så tveka inte, rensa era kalendrar och kom och umgås med likasinnade för en dag.

Läs mer på retrospelsmassan.se

Inlägget publicerades ursprungligen på bitlof.se
---

I en tid då majoriteten av de spel som blinkar förbi på min tv innehåller vapen, våld och krämiga one-liners är det extremt skönt att hitta en motvikt, en avkopplande terapi. En av mina äldsta vänner har spelat golf sedan tidiga tonåren och gång på gång försökt sälja sporten till mig utan någon som helst framgång. Vi delade lägenhet under gymnasiet och under ”golfveckan” var vår tv ockuperad med den segaste och tråkigaste sporten som jag någonsin sett.

Men när Tiger Woods PGA Tour 12: The Masters letar sig till min bluray-läsare ändras snart min uppfattning. Eller med handen på hjärtat så hade jag faktiskt mycket roligt åt golfgrenen i Wii Sports också, så det nya Tiger Woords-spelet agerar snarare som mitt nästa trappsteg upp mot konverteringen. För med en handkontroll i handen, en smygande bakfylla i kroppen och ett soffläge som får Al Bundy att skämmas inser jag att golf faktiskt är något för mig.

Nu finns det säkerligen fler tillfällen då spelet är roligt att spela och jag kan även själv tänka mig att spela spelet under lite mer fokuserade former och med folk med mer erfarenhet från sporten än mig själv. Just nu tar jag mig runt mest tack vare min allvetande Caddie och en rejäl skopa tur. Puttningen är fortfarande svår att få under kontroll, men jag antar att det liksom mycket annat är en vanesak.

Men det jag vill beröra är att jag har så ofantligt mysigt på banan i min första bekantskap med Tiger Woods – mycket för att jag faktiskt inte behöver fokusera, känna adrenalinet pumpa eller använda pannbiffen vidare mycket.

Jag kan bara sitta och spela. Och ha det jävligt mysigt.

Inlägget publicerades ursprungligen på bitlof.se
---

..Har även jag visat upp en rejäl dos inaktivitet. Orsakerna är många och ursäkterna lär komma – men det var länge sedan jag kände ångest över en blank vecka. Jag har varit bortrest till hemland(skap)et, jobbat lite och spelat mycket Turrican och Turrican II inför förra veckans avsnitt av Retroresan. Du borde lyssna på det.

Under helgen har jag sedan fortsatt min jakt efter den så attraktiva Platina-trofén i inFamous och kan nu också meddela att jag inte har vidare mycket kvar innan den dingar. Dock har jag, likt resten av världen, spelat nedkopplad från Playstation Network, och kring det har jag också funderat en del.

Nej, jag är inte vidare sur på Sony egentligen – i alla fall inte till de proportioner som andra verkar vilja ta det till. De har utsatts för en sofistikerad och väl planerad attack – en kriminell akt, som delvis har drabbat oss användare men som definitivt träffade Sony och företagets rykte hårdast, vilket också var attackens huvudsakliga syfte. Visst är det surt att jag inte kan komma åt Playstation Store eller synkronisera mina troféer, och visst kan man tycka att säkerheten borde vara större på en maskin som har så många användare och är tillverkad av ett sådant stort företag. Men jag kliver ner från talarstolen här eftersom jag inte egentligen vet jag pratar om, och fler borde göra detsamma.

Men givetvis hoppas jag att det löser sig och att det gör det snart. Den isolerade känslan av att inte kunna koppla upp sig är mer irriterande än en egentlig plåga, men det känns ändå som jag sitter på en maskin från förra generationen just nu. Och att betan för inFamous 2 pågår just nu hjälper ju inte heller.

Inlägget publicerades ursprungligen på bitlof.se
---

Det finns två anledningar till att jag nu spelar inFamous en tredje gång. Dels är jag, som tidigare utannonserat på jakt efter platina-troféer och i inFamous har jag endast ett fåtal kvar. Hur det går med min jakt återkommer jag med i ett senare inlägg. Den andra anledningen är självfallet att jag åter vill bekanta mig med Cole och Sucker Punch värld inför uppföljaren som nu är på ingång – ett litet trick, eller ursäkt om man så vill, som jag kommer använda mig av även senare i år inför den tredje delen i Uncharted-serien.

Uppföljaren till superhjälte-spelet från 2009 har haft lite kontrovers kring sig, i alla fall från min sida (läs mer via detta inlägg). För jag tyckte verkligen inte att det fanns så mycket att förbättra i originalet och jag hoppas också innerligt att känslan som Empire City lyckas förmedla återfinns i del två, även om man nu inte befinner sig i samma stad.

Även denna gång blir jag tagen av känslan i Empire City, och det är retligt enkelt att fastna, stanna upp och bara suga in av atmosfären som staden förmedlar. Lamslaget efter den explosion som är startskottet för spelets handling så har de flesta av stadens invånare ändå landat på sina fötter och det finns något smått romantiskt över den anarki som råder. Sättet som du kan påverka som superhjälte är egentligen minimalt, men endast den detalj att folk runt om dig beter sig olika beroende på hur du hanterar spelets karma-system räcker väldigt långt. Sen kan du ju också, via en rad olika valbara sidouppdrag förbättra situationen för invånarna i staden, om du känner dig heroisk nog.

Jag sa tidigt efter min första genomspelning att inFamous mer än nästan alla andra spel skulle må väldigt bra av några DLC-episoder. Jag upplevde det inte som att alla knutar var avklarade när spelets kampanj var över – och det gör jag fortfarande inte. Det finns, om man vill, hundratals historier att berätta och jag star fast vid att Sucker Punch har gjort en rejäl blunder här. För när jag nu snart är färdig med mina upptåg i staden för sista gången råder en rätt kraftig separationsångest, mycket också för att nästa spel inte tar plats i samma stad. Och jag tror Sucker Punch tyvärr kommer få hemska problem med att uppfylla mina förväntningar i inFamous 2.

inFamous 2 är ett av väldigt få spel där jag vill se så lite förändringar som möjligt. Jag tvivlar på att jag får som jag vill dock.

Inlägget publicerades ursprungligen på ...

Inlägget publicerades ursprungligen på ...

Inlägget publicerades ursprungligen på ...

Inlägget publicerades ursprungligen på ...

Inlägget publicerades ursprungligen på ...

www.youtube.com Inlägget publicerades ...

Inlägget publicerades ursprungligen på ...

Inlägget publicerades ursprungligen på ...

Inlägget publicerades ursprungligen på ...

Inlägget publicerades ursprungligen på ...

www.youtube.com Inlägget publicerades ...

Inlägget publicerades ursprungligen på ...

Inlägget publicerades ursprungligen på ...

www.youtube.com Inlägget publicerades ...

www.youtube.com Inlägget publicerades ...

Inlägget publicerades ursprungligen på ...

www.youtube.com Inlägget publicerades ...

Inlägget publicerades ursprungligen på ...

Inlägget publicerades ursprungligen på ...

Inlägget publicerades ursprungligen på ...