Ursäkta uppehållet, men mitt riktiga liv tog överhanden några dagar. Hur som helst. För en knapp vecka sedan gav jag mig ut på stan igen, fast besluten om att slå till. Suget efter DJ Max Portable 2 var för stort, jag gav efter. Med siktet inställt på Sofmap Saurus i Denden (fr.o.m. nu kort för Denden-town, aight?) och det billigaste alternativet för ca 7500 yen hoppade jag gladeligen på tåget och såg fram emot inköpet. Väl framme möttes jag dock av en otrevlig syn och konstaterade att spelet inte fanns kvar. En smärre rysning färdades längst med min ryggrad, bara för att några sekunder senare övergå till njutbar värme. De har bara flyttat på skiten.

Men som vanligt handlar det om gambling i Denden. Att ta första bästa innebär oftast en förlust eftersom man förr eller senare är dömd att springa på ett billigare exemplar någon annanstans, av vad det än gäller. Jag visste dock att detta var det billigaste jag sett hittills, men valde ändå att vänta. Kall som jag var. Och se på fan. Mest för skojs skull gick jag in i en affär jag alltid undvikt p.g.a. dess extremt höga ljudvolym (ljudnivån i japanska spel- och klädbutiker måste upplevas) och dess tillsynes standardmässiga urval av spel. Men döm av min förvåning när jag inte bara sprang på spelet i fråga, utan även en hel sektion med bara importspel. Min ignorans fullkomligen bitchslappade mig röd i ansiktet. Jag hade dock inte tid att skämmas, för framför mig uppenbarade sig DJ Max Portable 2 hela tusen yen billigare. Knappa 6500 fick jag hosta upp, något jag gjorde med glädje.

Några hundralappar fattigare och X antal timmar senare var det dags för den heliga stunden (inte det, ditt as) och mina fräsiga Sony-lurar åkte på. Jag njöt. Bara känslan av något nytt gjorde mig nästan berusad, men ska jag vara helt ärlig så dämpades min entusiasm en aning efter 10-talet spelsessioner. Vad var detta? Musiken håller ju inte alls lika hög klass som det första spelet. Jag trevade dock vidare med vetskapen om att även det föregångaren blev bättre ju mer man spelade det, och så blev det. Idag älskar jag del två mer än något annat. Med nya fever-läget blir spelet än mer intensivt och musiken har jag börjat uppskatta mer än jag trodde var möjligt. Mitt enda problem nu är när jag sjutton ska få tid över till övriga PSP-spel?

Nu var det några veckor sedan spelet släpptes. Uppföljaren till vad som med lätthet kan klassas som det mest underhållande PSP-spelet hittills, DJ Max Portable. Med DJ Max Portable 2 introduceras inte bara ett nytt femknappsläge, utan givetvis även mängder av nya låtar, det riktiga godiset för oss som pumpat samma spår om och om och om igen, i evigheter. Som jag har väntat.

Jag måste dock erkänna att jag får anses vara något av en nybörjare här. Första spelet inhandlas under min tre månader långa visit i Tokyo i höstas. Jag testade spelet som hastigast och avfärdade det faktiskt omgående. Omöjligt och trist. Varför skulle jag behålla det här? Och då spelet kostade mer än vanligt i Japan i och med att det importerades från Korea så var jag fast besluten om att sälja tillbaka det relativt omgående. Första försöket misslyckades dock då affären jag gick till hade ett någorlunda krångligt system. Andra gången gick bättre, men jag tvekade ändå. Inte ens hälften skulle jag få tillbaka, trots att spelet i princip var sprillans nytt. 6000 yen gav jag, 2500 skulle jag få några dagar senare. Svaret blev nej.

Idag är jag oerhört glad över att jag gav spelet en andra chans. Sedan dess har jag knappt rört något annat förutom diverse obligatoriska recensionsexemplar. Men jag är lat. Trots att alternativ där man kan använda både sex och åtta knappar finns så har jag hållt mig till nybörjarläget med fyra knappar. Jag kan låtarna innantill vid det här laget, men så fort jag sätter mig ned med exempelvis sex knappar så spelar jag som en blind. Muskelminne är A och O här.

För all del. Låt oss återknyta till vad det här inlägget egentligen skulle handla om, nämligen uppföljaren. Ett mindre antal exemplar av del två har börjat hitta ut till affärerna, men det chockerande priset av 6000 yen (drygt 350 kronor) lyser med sin frånvaro. Istället kostade spelet 7400 yen (ca 450 kronor). Nej tack som fan, sa jag och lämnade affären som för tillfället var Sofmap Saurus, en av giganterna i Denden-town. Längre ned på gatan sprang jag dock på spelet igen. Bättre lycka den här gången? Skulle inte tro det. Galna 8900 yen (ca 540 kronor) ville dårarna ha för den lilla plastiga UMD-skivan. Lagom nära en hjärtattack lämnade jag besviken även den affären för att inte hitta spelet igen.

Jag står således inför ett val. Att fullkomligen vräka ut pengar på den "billigare" varianten, eller helt enkelt vänta till det kommer ut som begagnat. Något som kan dröja i och med den begränsade upplagan här i öst. Så vad ska jag göra, kära läsare? Finns det kanske någon där ute som kan delge sina åsikter om spelet, hur det står sig gentemot storebror och så vidare!? Motivera mig till att köpa något jag vill ha, för pengar jag inte har.

Ibland är livet bra jobbigt!

Förvisso inget nytt, men jag vill ändå lyfta fram min närmaste vän under hösten 2006 som jag tillbringade hos diverse kompisar i Tokyo och dess förorter. Min sambo hade fått jobb som au pair hos en svensk/japansk Ikea-familj, och eftersom vi båda delar kärleken för Japan var valet för min del inte särskilt svårt. Lägenheten hyrdes ut och mitt sparkonto tömdes. Men medan tjejen hade en fast boplats (hon fick ett rum hos familjen) så var jag tvungen att fara runt lite varstans i Tokyo och hysa in mig hos diverse vänner.

En av dessa var en munter japan som delade ett halvt hus med sin bror, inte långt från centrala Tokyo. Och eftersom vi sedan tidigare var goda vänner så var det inga problem för mig att få en sovplats där. Han själv jobbade dock dubbelt och var oftast borta från tidig morgon till midnatt, om han kom hem över huvud taget. Det hände mer än en gång att han fick jobba två dygn på raken med endast några timmars sömn på en hård soffa på jobbet. Hans bror var inte sämre han. Gymnast som för tillfället uppträdde på väl valda delar runt om i Japan, något som innebar daglig träning, även det från tidig morgon till sena kvällen.

De dagar jag inte träffade min sambo, eller helt sonika för- och eftermiddagar/kvällar då jag inte var ute på äventyr hade jag endast en vän. Paru. Min väns brors hund av märket chihuahua, modell långhårig. Till en början uppträdde han fegt aggressivt och var rejält osäker på det nya sällskapet han fått hemma i det öde huset på dagarna. Han var tuff när husse var hemma, men feg som en råtta när jag var där själv med honom. Men som med allt annat så vänjer man sig med tiden. Det dröjde inte särskilt länge innan han blev smått beroende av mig. Han höll mig alltid sällskap och bevakade minsta lilla rörelse jag gjorde. Vid mer än ett tillfälle valde han faktiskt mitt sällskap istället för husses när han väl var hemma. Smickrande.

Jag kommer att minnas honom som en väldigt god och nära vän, och det verkar som att det även var hans plan. För bara några dagar innan resan tillbaka till Sverige igen lämnade han tre små bruna paket åt mig, i min säng.

Tack, Paru. Jag ska aldrig glömma dig.

I retroparadiset Super Potato i Denden-town, Osaka, finns det så att det räcker och blir över ifall man är på jakt efter såväl stenåldersprylar som gårdagens nyheter. Gamla, gulnade Famicoms trängs i hyllorna tillsammans med nästan nya, limiterade Dreamcast-utgåvor i diverse färger. Svart-vita Wonderswan-enheter som givetvis förblir osålda tapetserar väggarna tillsammans med 1000-tals spel från en eller ett par generationer bakåt. Intressant och ytterst stimulerande är det dock.

Men hittills har jag inte stött på något som toppat soundtracket till Saturn-spelet Princess Crown. Ett spel säkerligen många knappt ens hört talas om ifall det inte vore för återutgivningen till PSP, eller via någon retrospecial i valfri speltidning. Oerhört vackert och underhållande var det hur som helst. Jag önskar verkligen att fler liknande spel kommer att se dagens ljus, och med kommande Odin Sphere till PlayStation 2 ser min dröm ut att kunna bli verklighet. Nåväl. Det var alltså cd-skivan innehållandes den officiella musiken till spelet som fångade min uppmärksamhet. Inlåst i ett glasskåp, inplastat, stod originalutgåvan av soundtracket och stoltserade med en prislapp som smiskar det mesta. Hisnande 4900 kronor skulle det kosta mig om jag ville lämna affären med cd:n i handen.

Det känns som att smärtgränsen är nådd sedan ganska länge när det handlar om sådana här summor, men av någon skum anledning blir man bara mer intresserad desto dyrare en sak är. Fast den här gången, och säkerligen alla andra kommande gånger, får jag nöja mig med fönstershopping.

Nu har det släppts. Igen. Jag talar om Final Fantasy, det enda spelet i serien utan behov av vare sig siffror eller undertitlar. I en något upphottad och widescreen-anpassad upplaga gör första delen i serien sitt intåg på Sonys bärbara plattform, PlayStation Portable.

Tycka vad man tycka vill om företagens flitiga möjlkning av sina allra starkaste varumärken, men i ärlighetens namn är det bara att blunda för det ifall det svider för mycket. Personligen vet jag inte vad jag skall tycka. Inte för att jag har något emot uppdaterade återutgivningar, utan snarare för att jag är rädd att spelet ska kännas för gammalt redan från början. Men intressant i det här fallet är ju att den japanska versionen även ska ha stöd för engelska, något importörer utan japanskakunskaper kan glädjas över.

Efter ett antal timmar på stan var det billigaste priset jag hittade spelet för cirka 3400 yen, motsvarande knappa två hundra svenska kronor. Definitivt överkomligt i vilket fall som helst. Så det blir väl ett köp så småningom ändå, om inte annat som begagnat.

Ända sedan släppet har det varit mer eller mindre omöjligt att få tag...

Idag var det fördjävla varmt igen. Senaste tiden har temperaturen...