1080° Avalanche Gamecube

Dä ä bar å åk konstaterade Ingemar Stenmark den där gången för så länge sedan. Det var en tid långt innan dålig skatepunk och snowboard invaderade de anrika bergsmassiven. Men Ingemars tes funkar lika bra nu som då. Det är du mot berget. Och det är bara att åka.

Det har inte alltid varit lätt att växa upp på den Västgötska slätten. När vintern var i antågande och man kände det där obeskrivbara behovet av att knäppa på sig en bräda och singla ner för backen som Ingemar Backman, våran stora hjälte och förebild, fanns det inte mycket alternativ att välja mellan. Det enda valet vi törstande snowboardfanatiker hade att välja på var Stenkällegården utanför Karlsborg som kunde stoltsera med hela tre backar och två liftar. Där spenderade vi många dagar med ett mål i sikte, att bli precis så bra som Ingemar Backman. Men är man mot dagens slut stod och väntade blåslagna, blöta och snoriga på att någons mamma skulle komma och hämta oss insåg vi att vi inte var Ingemar Backman och att Stenkällegården inte var Riksgränsen eller Chamonix. Med den karga insikten fanns det bara ett sätt att få smaka på de riktiga alptopparna och tricka som de riktiga proffsen, nämligen snowboardspelen.

Cool Boarders och 1080˚ till N64 förgyllde våra liv. Att kunna tweaka, snurra och grinda som de stora åkarna blev våran drog. Ingenting kunde hindra oss från att bli något stort än och vi växte några meter innan sommaren blev oktober.

Det är då med en liten känsla av nostalgi som jag till en början spelar 1080˚ Avalanche, men den känslan försvinner efter ett tag. Visst, det är jäkligt kul att åka ner för ett mastodontiskt berg i över hundra knyck. Men någonstans på vägen har magin försvunnit. Jag tror att till stor del beror på kontrollen. Ibland känns det som om man försöker styra ett skenande godståg nedför berget. Och minsta lilla sten eller ekorre kan få en snowboardåkare som i vanliga fall inte har några som helst problem med att sätta en dubbel bakåtvolt att falla handlöst ned i pudersnön och bli liggandes i flera sekunder. Irriterande minst sagt. Självklart har man ju också de stereotypiska karaktärerna som vräker ur sig plattityder som ”ayeah, is gonna be good!” när man väljer dem. Hiskeligt. Men jag faller ändå för 1080˚ Avalanche. Trots att den nostalgiska känslan har försvunnit. Det är faktiskt kul att tävla mot datorn i att ta sig ned för berget snabbast och det är en skön känsla att försöka åka ifrån de beryktade lavinerna som faktiskt kan liknas vid bossar. Så om man har fått nog av det surrealistiska SSX och det diskbänksrealistiska Amped2 och vill ha ett mellanting kan nog 1080˚ Avalanche vara värt att titta på. I alla fall för mig och mina vänner som fortfarande längtar efter de där dagarna när man efter en lång dag i Stenkällegården var dödstrött, luktade sur gammal svett, frös ända in i märgen och trodde man i nästa hopp skulle sätta den där klockrena 360˚ som skulle göra en odödlig i snowboardkretsarna, precis som Ingemar Backman.