Red Faction: Armageddon Playstation 3

Föreställ er en simhoppare. Hon står på trampolinavsatsen tio meter upp. Blundar, springer ut och hoppar. Till en början är det vackert och graciöst. Men halvvägs genom luften händer något. Hon förlorar kontrollen över sin kropp och hennes rörelser blir till ett virrvarr av viftande lemmar. Hårt och skoningslöst slår hon i vattnet.

Precis som Red Faction: Armageddon gör. Idén är grym, utförandet – not so much.

Ingenting gör mig så ledsen som bortkastad potential. Något som hade kunnat bli storslaget, men som istället bara resulterar i ett stort misslyckande. Armageddons koncept är roligt. Till och med smart. En fysikmotor som låter spelaren rasera alla byggnader och konstruktioner samt ett vapenarsenal som utan tvekan kan beskrivas som arkitektens största mardröm.

Med ett så pass enkelt men ändå unikt koncept behöver man inte konkurrera med andra spel inom genren på deras villkor. Stöttepelare som atmosfär, design, story etc. tappar värde. Så länge utvecklarna skapar tilltalande spelmoment anpassade efter konceptet, tar man ikapp det på underhållningsvärde och spelglädje istället.

Åh nämen, en korridor!

Fast så tänkte uppenbarligen inte Volition. Istället låter de dig röja runt med ditt superexplosiva arsenal under jorden (av alla platser!). Där är höga byggnader en bristvara och trånga, identiska korridorer en överrepresenterad företeelse.

Armageddon är i jämförelse med sin föregångare bakåtsträvande. Med Guerilla skapade Volition en öppen sandlådevärld som som passade deras fysikmotor som handen i handsken, och även om diamanten som är Guerilla var oslipad så bjöd det på en underhållande upplevelse. I Armageddon har man struntat i att slipa diamanten och istället proppfyllt banorna med monotona korridorer, en linjär bandesign och en story som bara lär uppskattas av de som tycker Tom Clancy är guds gåva till filmbranschen.

Tittar man noga på den bruna sörjan urskiljer sig en man som skjuter en alien

Armageddon är den där ungen som aldrig tänkte röka men som föll för grupptrycket en sorgsen lunchrast på högstadiet. Volition ignorerar helt potentialen i föregångaren och försöker istället ta till sig av samtida succéer, men misslyckas fatalt. Stämningen osar Dead Space men utan den mästerliga ljudbilden, tempot känns som Vanquish med rullator och attityden känns som Gears of War utan självdistans.

Den lilla underhållnings som finns kvar finner man i att prova alla underfundiga vapen på småhus och rymdvarelser samt att tillsammans med ett gäng vänner ta sig an Horde-inspirerade läget Infection.

Synd Volition. Ni var ju så nära på att lyckas med ert hopp. Istället föll ni pladask.