BioShock PC

Ja, vad ska jag egentligen säga. Min upplevelse med Bioshock är inte sämre än den Sanny återberättade i sin recension i förra veckan. Bioshock är inget mindre än ett mästerverk med så många imponerande inslag att jag inte vet var jag ska börja. Ni har säkert redan läst Sannys recension, så jag kommer att fokusera på skillnaderna mellan PC- och Xbox 360-versionen. De få som finns vill säga.

Första mötet med en Big Daddy möts av skräckblandad förtjusning från min sida.

Men jag kan inte låta bli att först skandera min kärlek – att försöka slänga mig med vackra ord - för att om möjligt beskriva hur oerhört vacker spelupplevelse Bioshock är. Jag gillar inte kultur-termen när det gäller spel, jag kan bara säga att scenerna då man räddar en lillasyster är något av det vackraste jag upplevt i ett spel. Miljöerna är inte bara storslagna och vackra av ett aldrig tidigare skådat slag, de är också hemska och motbjudande på ett sätt som ofrivilligt för mina tankar till minnen av Sanitarium. Det kanske låter konstigt, men det morbida som genomsyrar spelet, blandat med dess poesi och möten med vackra miljöer, klingar med samma resonans som det gamla äventyrsspelet. Den som inte blir uppslukad från första scenen låter sig inte känna, låter sig inte ta in spelet på rätt sätt, och missar därmed årets hittills bästa spelupplevelse.

Inte nog med att man får ta sig an den massiva och välskrivna handlingen som väver berättelsen om staden Raptures uppgång och fall, man får även följa enskilda invånares öden, ömt berättade genom välspelade ljud- och bildsekvenser. Ingenting är egentligen rätt eller fel, det finns bara visioner och enskilda mäns oförmåga att älska – i alla fall säger spelet mig det när jag tar mig till stadens alla hörn med andan i halsen. Detta beror inte bara Raptures sagolika skönhet och estetik, det beror även på den tjocka atmosfären, plötsliga anfallen och hetsiga eldstriderna, som tyvärr ibland känns för dominerande. Jag försöker bromsa Bioshock, jag vill inte att spelet ska bli en simpel korridorskjutare. Och jag lyckas.

Staden Rapture saknar motstycke. Den är helt enkelt enastående vacker.

PC-versionen är snäppet snyggare än Xbox 360-ditot, som dock vinner när det gäller laddningstider och atmosfär. Ja, faktiskt så är Xbox 360-versionen snäppet mer uppslukande, tack vare skakfunktionen som tillför en extra dimension, framför allt när en Big Daddy närmar sig. Dock är kontrollen snäppet bättre till PC, även om den är något ”konsolig”. Slutsatsen blir därför att det egentligen mest handlar om smak. Om du hellre sitter i soffan och lirar på din tv, så är naturligtvis Xbox 360-versionen ett bättre val. Om du som jag hellre sitter framför datorskärmen med musen i högsta hugg så erbjuder PC-versionen bättre grafik och bättre kontroll, men är inte lika atmosfärrik.

Det som hindrar Bioshock från att bli en klockren tia är egentligen att spelet blir repetitivt efter ett tag. Även om vapenarsenalen är mångfaldig och uppfinningsrik så använder jag egentligen bara tre vapen och samma gäller förmågorna. Det finns dock ingenting som hindrar Bioshock från att vara årets hittills bästa spel och en spelupplevelse som saknar motstycke. Det måste spelas. En sak till bara, skaffa Collector’s Edition om ni kan – boxen är oerhört läcker.