Project Zero 2 - Crimson Butterfly Playstation 2

Jag brukar inte bli skrämd så lätt. Visst, när min exflickvän tittade mig djupt i ögonen och sade: ”Tomac, jag är gravid!” så skrek jag av rädsla. Inte ens hennes lite mildare ”Men snälla vännen, jag bara skämtade...” kunde dämpa min ångestattack, där jag låg på golvet och darrade. Men när det kommer till den lite mörkare skolan i filmer och spel har jag vanligtvis svårt för att bli ordentligt rädd. Bortsett från Project Zero. Nu har jag spelat dess uppföljare, och jag är livrädd. Igen.

Hösten 2002. Den sista årstiden på året för oss svenskar att klaga på i brist på bättre samtalsämnen. Klockan ringde. Jag vaknade upp, gnuggade mig i ögonen och gäspade manligt. På väg ner till köket för att göra frukost så märkte jag att allt inte stod riktigt rätt till. Så jag tog tempen på mig själv, för att komma underfund med att jag hade nästan 40 graders feber. Vid den här tidpunkten så jobbade jag i en skivbutik - så jag ringde min chef för att be om ledigt. Min dåvarande chef, som hade platsat alldeles utmärkt i nazityskland, sade att jag kunde glömma att ta ledigt eftersom han behövde hjälp med en stor inleverans under förmiddagen. Så jag slet på mig mina kläder, travade ner till butiken och ställde mig inne på lagret, sur och svettig, för att leverera in skivor. När jag väl var klar så fick jag faktiskt, mot all förmodan, äran att ta ledigt resten av dagen. Det var den första dagen på flera månader som jag var ledig, så jag var lite osäker på hur jag skulle spendera mina timmar ute i det fria. Jag var ju tvungen att göra det bästa av situationen. Efter en stunds övervägande, beslöt jag mig för att gå och inhandla ett nytt spel.
Beslutsångest kan vara riktigt irriterande när man står med feberfrossa i en butik full med småungar, som skriker och rycker i deras mammor för att fånga deras uppmärksamhet. Så jag struntade i de spel som jag sedan länge varit sugen på, för att chansa på en helt ny titel: Project Zero. Jag hade inte spelat ett skräckspel på väldigt länge, och kände att det kunde vara skönt att göra något annat än att hoppa mellan plattformar för en gångs skull. Mannen i kassan stod och pratade sig varm om spelet under tiden han slog in det i kassaapparaten, och jag tyckte att hans påklistrade försäljarsnack var helt onödigt då jag ändå redan bestämt mig för att inhandla det. Hans egna upplevelser från spelet var helt klart överdrivna, då vi faktiskt pratade om ett simpelt spel här. Visst, Silent Hill och Resident Evil kanske hade gett mig en olustig känsla under spelens gång, men det var aldrig något mer än så. Dessutom, ett spel som gick ut på att styra en liten flicka genom olika hus, med en kamera att försvara sig med – hur otäckt kunde det bli. Skrattretande, när jag tänker på det.

Hemma igen. Jag satte på mig både kalasbyxor och morgonrock, eftersom det är sådant man ska ha på sig när man är sjuk. Jag drog för gardinerna och släckte ner alla lampor i rummet. Förväntningarna på spelet var väldigt låga, men det gjorde ändå inget - det enda som jag egentligen var intresserad av var något att fördriva tiden med.

Det tog ungefär en timme. Sedan satt jag skräckslagen i min TV-soffa. Jag ville ta en cigarett, men knappen till belysningen fanns på andra sidan rummet – och jag vågade inte ställa mig upp i mörkret. Jag vågade egentligen inte fortsätta spela, men var ändå tvungen att ta mig vidare. Jag ville veta vad som väntade bakom nästa dörr, bakom hörnet därborta. Skräcken var total. Hur jag, som en liten flicka, gick omkring i ödelagda hus, ständigt med känslan av att någon/något mer var närvarande. Min blick släppte TV-rutan och fastnade på mitt armbandsur. Klockan var långt efter midnatt, och verkligheten gjorde sig påmind. Jag var tvungen att gå på toaletten. Så jag satte på en vanlig TV-kanal, bara för att lysa upp rummet lite mer – sedan rusade jag mot lysknappen på andra sidan rummet. Jag ställde mig vid dörren, för att göra mig redo att äntra hallen. Jag såg hur min hand var på väg mot handtaget, men den stannade bara ett par centimeter innan. Jag vågade inte öppna. För utanför dörren skulle en huvudlös kvinna ligga, och vakna till liv så fort jag klev ut, för att försöka kväva mig med sina händer – bara som ett faktum. Hade jag någonsin varit såhär rädd? Såhär i efterhand skyller jag givetvis mitt beteende på tillfällig förvirring på grund av hög feber, för att försvara min manlighet. Men vad orsaken än var, så vågade jag inte öppna min dörr. Så jag satte mig förtvivlat i soffan igen, för att vänta tills det blev ljust ute. Jag var i ett så desperat behov av att gå på toaletten att jag nästan kissade på mig, men spelet hade gjort mig så livrädd att jag inte förmådde att öppna dörren.

Med detta minne i bakhuvudet så var det med delade reaktioner som jag tog emot nyheten att Project Zero skulle få en uppföljare. Dels ville jag ju inte gå igenom samma helvete som jag tvingades göra med första delen i serien – men å andra sidan var det här ett ypperligt tillfälle att bevisa för mig själv att min rädsla bara berodde på min dåvarande feber. För innerst inne är jag ju en riktig man. En viking. Bakom min iskalla mask så döljer sig ett hjärta av sten, osv.

Något som jag hade sett fram emot var att äventyret inte bara skulle involvera en spelbar karaktär, utan två. Är man två så är man aldrig ensam, och är man inte ensam kan det inte bli riktigt lika otäckt, eller hur? Vad jag däremot inte hade förutsett var att detta bara skulle bidra till att göra hela upplevelsen ännu mera otäck. Två unga flickor som kämpar för sina liv. Två sköra flickors rädsla att ta del utav är lika med en dubbelt så stark fruktan, vilket ger en helt olidlig skräckupplevelse. Särskilt då de stundtals skiljs från varandra, och känslan av att vara helt utlämnad blir ännu mera påtaglig än innan, eftersom man vant sig vid att ha någon vid sin sida.
Det är inget snack om saken att Tecmo har pressat sig till sitt allra yttersta, för att återigen kunna skrämma slag på spelaren. Bara ljudet i sig ger mig kalla kårar, och den grafiska biten trasar sönder mina nervtrådar på samma sätt som tjära och nikotin bränner sönder mina lungor när jag röker. Jag irrade omkring bland husen, i väntan på att det första spöket skulle dyka upp. I väntan på att få utlopp för den undertryckta rädsla som låg och bubblade nere i maggropen. Jag intalade mig själv att det trots allt bara var ett spel, och är man 24 år ska man inte bli rädd för spel. Och faktiskt, efter en stunds spelande så var jag inte lika rädd längre. Jag slappnade av, och letade igenom rum efter rum, efter ledtrådar – och framförallt; den beryktade kameran. Kameran som man skall fånga alla onda vålnader med. Så låg den där, mitt i rummet, och jag klev fram och plockade upp den – för att i samma sekund komma underfund med att det stod någon… eller kanske något, och väntade bakom den enda dörr som förde mig ut ur rummet. Jag kände hur paniken började krypa inom mig. Som om det var jag själv som befann mig i rummet. Jag tog fem tveksamma steg framåt för att öppna. Den mörka springan växte allteftersom dörren öppnades, och halvvägs såg jag hur ett ansikte uppenbarades. Två hatfyllda ögon stirrade på mig, och jag blev så vansinnigt vettskrämd att jag spontant kastade handkontrollen högt upp i luften. Handkontrollen flög i en båge genom rummet, för att hamna strax framför TV-rutan. Jag vågade inte gå fram och plocka upp handkontrollen. Jag var säker på att samma sak som med den där äckliga ungen i The Ring skulle hända, så jag satt kvar i soffan och andades tungt. Men att vara utan handkontroll är ungefär som att vakna utan täcke efter en mardröm – känslan av att vara helt oskyddad infann sig, så jag fick helt enkelt kasta mig fram för att plocka upp kontrollen. Och efter ett tag så greppade jag situationen igen. För att återigen, bara ett par minuter senare, bli lika skrämd igen. Allt kunde hända. Det fanns inget på förhand jag kunde säga skulle hända innan jag öppnade nästa dörr. Det enda jag var säker på, var att jag just då satt och spelade världens bästa skräckspel.

Det är något med Project Zero. Något som är helt unikt för båda delarna i serien. Skräckmomenten i andra spel inom samma genre har ibland haft sina stunder, men de har aldrig gett en rädsla som består. Vanligtvis så har chocken lagt sig strax efter att momentet är över, men i Project Zero I och II sitter rädslan kvar långt efter det att du har slutat spela. Och hos en del så kan rädslan sitta kvar extremt länge. Det är jag ett levande bevis på. Jag är egentligen tokigt trött, men sitter ändå här framför datorn och har strax skrivit klart den här recensionen. Anledningen till att jag inte har gått och lagt mig ännu är för att jag väntar på att det skall bli ljust ute. Igen.

Jag hatar mitt liv.