Marc Ecko's Getting Up: Contents Under Pressure

Varning: Jag tänkte inleda den här texten på det gamla ”skribenten-kan-
relatera-till-spelet-och-är-faktiskt-ganska-tuff-fast-att-han-är-
tvspelsnörd”-sättet. Kände att jag var tvungen. Förlåt på förhand.

Såja. Ända sedan min, på alla sätt helfåniga, karriär som graffitimålare fick ett snöpligt och helfånigt slut har jag närt en längtan. Inuti mig har det levt en liten, liten man (jag kallar honom Brune Baronen) som vill leva det där livet på riktigt.

Spänning! Respekt! Revolt! Kreativitet! Wow!

Det är här Marc Ecko och hans bombarmessias Trane kommer in i bilden. De erbjuder allt detta - och lite till.

Men det är ett av problemen med det här spelet.

Jag vill rikta en fråga till alla graffare i publiken. Hur ofta brukar ni råka i handgemäng med maskingevärsutrustade elitsoldater, slaktare med köttyxor och kvinnliga wrestlare som svingar dubbla elchocksbatonger? Inte så många gånger per kväll, va? Då är ni inte som Trane. Tydligen var inte livet som graffitikonstnär spännande nog. Tydligen var The Collective (spelutvecklarna i fråga) tvungna att slå en signal till ”förbundet för slentrianmässiga spelfiender” för att ge sitt spel det lilla extra.

Jag blir så trött.

Det är inte det att fienderna är överdrivet många, eller tråkiga att slåss mot eller alldeles för jobbiga. Men för en gångs skulle trodde jag att jag skulle slippa allt stök och bråk. Det hör inte hemma i det här spelet. Visst, meningen är att man ska kunna smyga sig förbi de flesta av ondingarna, men inget i spelet motiverar mig till det. Varken kamera-, kontroll- eller belöningsmässigt. Och när man blir påkommen så vill man inte slåss, man vill springa. Jag hade tänkt mig ”QTE i Shenmue”-liknande jaktsekvenser. Jag fick tråkiga slagsmål.

Jag vill rikta en fråga till The Collective. Har ni inte lärt er någonting? Ska man utveckla ett spel idag så ska man göra en GTA-klon. Det trodde jag alla visste vid det här laget. Jag saknar friheten som så många andra spel erbjuder. Jag förpassas till låsta banor med utvalda platser att måla på. Det finns ingen editor för de som vill skapa ett eget verk och överhuvudtaget lämnas det litet utrymme för spelarens egen kreativitet. Själva sprayandet är simpelt. Man håller inne en knapp och gör mjuka rörelser med den analoga spaken. Bonus ges för snabba, stora och fläckfria målningar. Då får man ett rykte och snart har man bytt ut sin toy-status (nybörjare) mot det mer smickrande ”All city king”.

Istället för Rockstars massmördarsimulator är det Prince of Persia som fått en tur i kopieringsapparaten. Trane är en riktig klätterapa vilket innebär ett spelupplägg med en massa dödsföraktande hopp och husväggsforcerande. Det funkar bra, men riktigt lika spektakulärt och tillfredsställande som i förlagan blir det aldrig. Det känns lite väl automatiserat och Tranes rörelsemönster är begränsat. Kanske lika bra det. Senast jag kollade är det inte så creddigt att glatt utropa ”jag är lika smidig som prinsen av Persien nästan!!!” i graffkretsar.

Och slutligen riktar jag en fråga till er, ni som faktiskt läser det här. Tycker ni att ett spelmekaniskt ganska mediokert spel kan vara njutbart på grund av tung atmosfär, genomarbetad story, snygg graffiti och en rejäl skopa attityd? I så fall ska ni köpa Marc Ecko's Getting up: Contents under Pressure. Det är ett spel som får en att tänka ”Shit va coolt!”. Och då menar jag inte coolt som i ”Shit va coolt – den där blåa igelkotten springer ju verkligen jättesnabbt” eller ”Shit va coolt – jag hittade just en twohanded battleaxe +3 med 25% chance of stunning it’s target!”.

Jag menar coolt på riktigt.