| Ditt betyg  |
 |
Snitt- betyg  |
||||||||||
|
||||||||||||
|
||||||||||||
| Röster: 154 | ||||||||||||
World Of Warcraft: The Burning Crusade
|
||||||||||||||
| Textstorlek: Liten + Mellan + Stor | » Skriv ut |  |
|
||
|
||
|
||
Det började helgen innan releasen. Min spel-pc ville helt plötsligt inte vara med. Alls. Fysiskt fel på hårddisken och långt till löning och pengar till en ny enhet. Får låna en pc som på pappret ska klara WoW. Den skickades på måndagen och med lite tur, eller inverkan från högre makter, hade jag kunnat ha den hemma redan på den officiella WoW-tisdagen. Men som sagt, någon vill inte att jag ska spela World of Warcraft. Posten tappar bort avin, skickar till fel mack och det dröjer ända tills fredagen innan jag, efter långa efterforskningar, lyckas hitta paketet. Andas ut och tror att helgen är räddad. Jomenvisst. Efter den långa maratoninstallationen vill spelet inte starta på datorn och paniken börjar sprida sig. Installerar återigen spelet på min Macbook men är pessimist eftersom det förra gången enbart gick att starta men inte att spela. Det visade sig dock att koden optimerats i och med patch 2.0 och världens bästa onlinerollspel trivdes alldeles utmärkt på min Macbook. Jag förbannade mig själv för att jag inte testat Macinstallationen tidigare och på så sätt sluppit en vecka av ångest och tappat försprång till vännerna som redan hunnit klippa level 63.
Men bättre sent än aldrig blev mitt motto och jag hade några fantastiska veckor tillsammans med Burning Crusade. Även om den nya kattungen gjorde att jag enbart kunde spela när han sov eftersom han genom tangentbordstrampande förbrukat sitt förtroende. Men den första WoW-lösa veckan hade gjort mig ödmjuk och jag var tacksam för varje timme jag kunde vandra i Outlands. Med tanke på vad som komma skulle så var det rätt inställning.
Den 1 februari blev jag internetlös. Bredbandsbolaget hade genom kopiöst strul misslyckats med att ge mig den uppkoppling jag, många veckor tidigare, beställt. Detta fick jag veta dagen innan det befintliga abonnemanget skulle gå ut. Skoj. Och den tjuvade lina jag ninjasurfat på tidigare ville helt plötsligt inte fungera. Efter att med gråten i halsen sprungit ner till Telia beställde jag ett nytt abonnemang. Som med tur, eller övernaturligt ingripande, hade kunnat fungera redan den 2 februari. Men, inte för mig. Om allt går som det ska, vilket det med all säkerhet inte gör, kommer jag att vara online den 16 februari. Och då logga in i en värld full av level 70:s.
För det värsta är nästan inte internetlösheten, det är hur mycket jag tappar jämfört med alla andra. Mina vänner dingade 70 för länge sedan och jag har ibland tagit omvägar förbi butiken där de jobbar för att slippa gå in och höra om hur roligt det är när man tagit maxlevel. Eller vilka nya fina prylar de fått. Eller hur fantastiska alla nya instanser är. Jag loggar in på guildets hemsida för att läsa om hur framstegen i Karazhan går. Flera bossar är nere och jag inser att det kommer dröja länge innan jag får vara med och leka.
Man skulle kunna vända WoW-lösheten till något positivt. Se det som ett steg ur beroendet och att jag borde använda tiden till att kämpa mig loss, eller varför inte klara något offlinespel så länge. Men jag orkar inte. Planen var att avverka nya Zelda efter att jag blivit 70 för att sedan gå in på Final Fantasy. Det enda jag spelat under WoW-lösheten är recensionsexemplar och lite Phoenix Wright. Istället försöker jag lindra abstinensen med att titta på introfilmerna och läsa mina recensioner av spelet för att försöka bygga upp någon illusion av att jag nästan spelar. Men abstinensen kommer ständigt som ett slag i ansiktet. Försöker läsa vetenskapliga analyser av Edith Södergran som är en del av en skoluppgift men börjar nästan grina när jag kommer till det faktum att hon dog av TBC. Jag antar att nästa steg är att låtsas vara warlock och leka att katten är en imp. Ge mig ytterligare en veckas WoW-löshet och jag är där.
Det går säkert att tolka all min olycka på många sätt, men det är tydligt att någon med makt vill se mig WoW-lös. Själv väntar jag bara på vad som ska hända när jag väl fått internet igen. För inte kan det vara så bra att allt går på räls då?
Se även
Jag lider med dig Sofia! Det verkar som om dina tekniska manicker går sönder på löpande band och sen gör alla fel som har med reparationen att göra. Jag känner igen mig nåt så in i helvete. Därför kan jag också hävda att världen fanimej mestadels består av inkompetens.
I'm on your side!
Tack, jag lider med mig själv. Och för att förstå min tekniska missär ännu mer kan man läsa hela historien om min digitalbox här: http://gameplayer.se/user_blogg.php?user_id=388#main
Men herregud gråt en skvätt då. Det är bara ett datorspel, världen går inte under.
Du skriver precis som att hela världen cirkulerar kring WoW. Och tyvärr så gör det också det för väldigt många.
Tycker synd om dig som inte kan koncentrera dig på någonting annat än ett mmorpg-spel. Självklart har jag fastnat för spel och spelat dem lite väl mycket. Men att dedikera hela sitt liv åt det är bara löjligt.
Skriv om en nyhet inom spelvärlden istället för att skriva om hur synd det är om dig för att du inte kan spela ett datorspel.
Tack för mig.
OrizOn: Nu är förvisso texten skriven mer glimten i ögat. Livet gick inte under på grund av WoW-brist. Snarare var det väldigt opraktiskt att arbeta med Internet som bas när man inte hade uppkoppling hemma utan tvingades gå 20 minuter i isande vinterkyla till närmaste trådlösa lina. Och som sagt, ta texten med en klackspark, för som du ser så överlevde jag tiden rätt bra.
... Känner igen mig lite för mkt här.
Har dock några andra åsikter om hur BC blev.
Om man nu börjar så här. Blizzards ide var bra, riktigt bra faktiskt: ''Spelaren kommer att få slåss bland stjärnorna'' vilket ungefär var ett koncept som dom gick på. Det låter visserligen hett. Elr hur? Dock blev det inte alls som jag hade trott det. Vad som är fel vet jag inte men jag saknar lite av den där Azeroth känslan.
Meeeen orkar inte klaga... Därför lägger jag WoW tills Wrath of the Lich King kommer ut. Tar en paus lixom.
Hoppas det blir mer hemmakänsla nästa gång! (:
När jag läser det här känner jag igen mig sjukt mkt. Paniken när det strular, när man är inställd på att spela men inte kan. Så här i retrospekt, så är det riktigt skrämmande. Särskilt när man ser internet-vänner som skiter i att söka arbete, skiter i skolan och sätter irl-livet på paus bara för att gräva guld och jaga murlocs.
Med risk för att låta neggo så kan jag säga att jag inte la ner WoW en dag för tidigt. Det är i grund och botten ett sjukt repetitivt spel som, enligt min uppfattning, endast överlever pga sin design och att det är mmo.
Som tur är så spelar inte mina irl-vänner och jag antar att det är betydligt lättare att slita sig då.
Har du aldrig funderat på om det här verkligen är nyttigt? För mig kom det till en gräns då jag verkligen ställde mig frågan om det var värt det. Att lägga ner så många timmar på att göra samma sak, om och om igen, något som nästan kan liknas vid ett arbete.
Spel ska vara kul, jobbar gör man tillräckligt ändå här i livet. Dessutom gillar jag spel med end credits.
/ Pilsner