Soul Calibur III

Kommer ni ihåg de där dumma barnen som brukade gnälla på Super Play när deras favoritspel fick för låga betyg? Jag var ett av dem. Det krävdes inga rymdinvasioner eller bankrån för att få min värld att rasa samman, om man säger så. Istället kunde det räcka med att nyss nämnda tidsskrift gav Soul Calibur endast 94/100 i betyg. ”Buhu buhu, varför säger ni att Soul Calibur är världens roligaste beat 'em up utan att utnämna det till världens bästa?” grät jag i ett brev som de av uppenbara skäl undvek att publicera.

Nu tänker jag, bara för en sekund, bortse från att det är denna upplaga av mig själv som jag allra helst skulle vilja åka tillbaka i tiden till och banka niten ur (ifall jag hade haft tillgång till en tidsmaskin och tillräcklig fysisk styrka).

Såja. Äntligen går det att inse en sak som spelar viss roll för den här textens upplägg.

Jag hade ju en poäng.

Poängen: Soul Calibur var det roligaste slagsmålsspelet som ett gäng glada vänner kunde spela. Oavsett om man hade tränat i månader eller skådade ljusshowen för första gången så hänfördes man av hur spektakulärt, smidigt och sjukt jäkla kul det var. I min bok kunde inga superdjupa spelsystem i världen konkurrera med det.

Men det var då och nu är nu, och saker har förändrats. En trea har smugit sig in i spelets titel, vilket i stora drag innebär två nyheter. Spelaren kan numera skapa sin egen karaktär i spelets inbyggda Create-a-Supernatural killermachine from the 16th century-läge (nyhet 1). Man väljer mellan kampstilar, kläder, accessoarer, färger, ansiktsformer och så vidare. Bara fantasin sätter gränserna.

När fantasin satt gränserna vid exempelvis en viking-tamburinspelar-hybrid med glasögon, tyrolerhatt och det exotiska vikinganamnet ”Herr PANGkaka” är det bara att ge sig ut på äventyr i det nya enspelarläget (nyhet 2). I ”Chronicles of the Sword” lotsar man sitt alter ego genom lite story på ett antal semitaktiska banor. Översiktskartor och truppförflyttning alterneras med vanliga strider mot datorkontrollerade motståndare. Tråkigt och segt som bara den är det förstås, men Namco gör en ”Square Enix” och räddar kalaset med möjligheten att samla erfarenhetspoäng, skatter och vapen.

Så: Soul Calibur 3 är det snyggaste, mest ambitiösa och omfångsrika spelet i serien hittills, men det är mest som en bonus. För det viktiga är att det faktiskt går att komma dragandes med samma poäng som jag hade för sex år sedan. Det här är världens roligaste slagsmålspel. Det gör det till världens bästa.

Kom ihåg var ni läste det sist.