|
| Bosstriderna är alla rejält underhållande. |
Efter en hemsk start med en halvtimmes lång installation tar Devil May Cry 4 efter ett tag rejäl fart och två, enligt mig, halvljumna uppföljare till ursprungsspelet blir snabbt förlåtna. Spelets början blir dock en frustrerande och uppstyckad upplevelse då den ena mellansekvensen avlöser den andra. Jag börjar undra om jag ens ska få kontrollen över Nero och missbruka hans demoniska arm, hans enorma pistol och hans ännu större svärd. Men efter att handlingen lagts upp och Capcom känner sig redo att låta mig släppa lös mina aggressioner på klassiska Devil May Cry-monster uppslukas jag helt under de tiotalet timmar det tar att nedlägga spelets antagonister.
Devil May Cry var ett av de bästa actionspelen till Playstation 2, men efter God of War-serien hade jag nästan glömt Dante, något jag gjort med glädje efter Devil May Cry 2 och 3. Jag inser nu när jag försöker stilla min puls och plita ner mina intryck att jag varit orättvis mot Capcom. Eller är det kanske tvärt om – Capcom har varit orättvisa mot oss? Devil May Cry 4 är nämligen det klart bästa spelet i serien och visar Dantes, och Neros, fulla potential. Det är inte nytt men det är en nästan perfekt adaption av subgenrens koncept. Man behöver inte tänka så mycket utan det handlar föga förvånande mest om att mosa knappar tills alla fiender är nedlagda. Det görs dock med en sådan gränslös touche av spelglädje att jag inte kan låta bli att imponeras. Striderna känns inte så förlegad som de borde, vilket är mycket tack vare uppgraderingssystemet som känns oerhört diger. Det finns gott om färdigheter att köpa och Nero går att skräddarsy så att varje genomkörare inte blir den andra lik.
Devil May Cry 4 inte bara kul utan mycket vackert också, ett av de vackraste spelen till Playstation 3 faktiskt, där miljöerna bara blir mer imponerande ju längre in i spelet man kommer. Småtrista slott byts mot fantastiska utomhusmiljöer, lummiga skogar, enorma borgar och allting kantas av sedvanligt vacker och stämningshöjande musik. Tyvärr förringas det vackra av alla stereotyper, klichéer och en porrig översexualitet vilka man måste ha överseende med, rent av bortse ifrån, om man vill njuta av spelet till fullo. Lyckas man med det har man ett av årets hittills främsta actionupplevelser framför sig.
Men det går inte att komma ifrån ordet ”föråldrat” när man ska beskriva Devil May Cry 4. Man har sällan fullständig kontroll över kameran, man kan egentligen bara gå åt ett håll och striderna är så repetitiva de kan bli. Subgenren måste förnyas ytterligare, kanske i och med God of War 3, för stagnationen är just nu total, om än på en bra nivå. Till nästa del hoppas jag att Capcom förnyar sig på samma sätt som de gjorde med Resident Evil 4, för att gå från ”riktigt bra” till fantastiskt. Och skippa klichéerna och den digitala porren är ni snälla.
En andra åsikt av Paul SvenssonÅrets bästa spel är redan här och för dig som älskar stilfull action finns det ingen som helt ursäkt att missa Devil May Cry 4. Capcom har lyckats över förväntan och för mig personligen som aldrig kan få nog av väl producerade actionhistorier, fantastisk grafik och hjältar med silvervita frisyrer kittlar det rejält i magen från första scenen tills den avgörande striden. Det finns förstås delar som kunde ha varit ännu bättre men jag älskar precis allt och även om spelets omslagspojke Nero inte på långa vägar är lika sexig som Dante, eller fantastiska Gloria för den delen, står han sig stark hela vägen genom äventyret. Bäst är hans besatta demonarm som bokstavligen växer över hela tv-skärmen i jakten på de ruskiga vålnaderna. Devil May Cry 4 är det hittills bästa spelet i serien och det skriver jag inte bara för att jag är besatt av Neros och Dantes perfekta hår. Det här är helt enkelt ett måste i samlingen och det vet du om.
Betyg: 9/10
;)
;)
