Gears of War

Det ligger en blöt pöl på golvet. Strumporna har blivit alldeles genomsura av saliv och tungan hänger ur mungipan. Samtidigt svider tummarna av utmattning och ögonen är sedan länge alldeles rödsprängda. Solen har hunnit gå upp och ner flera gånger utanför fönstret men jag kan ändå inte sluta. Så vackert, så engagerande, så underbart. Världens snyggaste spel har anlänt, och det har långt många fler styrkor än bara den läckra visuella framtoningen.

Marcus Fenix har spenderat sju svåra år, och några därtill, i fångenskap och först 14 år efter den ökända Emergence Day är det dags att än en gång få se solens ljus. Det är ingen som kan glömma dagen då Locust valde att krypa upp ur planetens inre och sprida förödelse, kaos och ond, bråd död över planeten Sera. Människosläktet närmar sig total utrotning och Cog-armén tvingas rekrytera all mankraft de kan hitta. Däribland fångar, och bland dessa Marcus Fenix. Tillsammans med ett fåtal soldater ska en sista attack mot Locust-tunnlarnas hjärta utföras i ett försök att en gång för alla avsluta kriget och rädda mänskligheten.

Det finns verkligen en bra grund till en väldigt intressant historia med ett konfliktfyllt förflutet, många obesvarade frågor och ett starkt (om än väldigt Hollywood-influerat) karaktärsgalleri. Och det börjar riktigt maffigt med mäktiga mellansekvenser, härligt syrlig dialog karaktärerna emellan och en känsla av Hollywood-realism i deras relationer. Problemet, och Gears of Wars enda egentliga brist, är dock att handlingen aldrig blir mer än att vara initialt intressant, och när eftertexterna rullar får man lite av samma halvbittra eftersmak som efter en första film i en trilogi. Men sen sitter jag där, bara minuter senare, och spelar igenom kampanjen igen. För de drygt 13 timmarna som jag spenderat med enspelarläget på mellersta svårighetsgraden är långt ifrån tillräckligt, och det är då oerhört passande att det är minst lika roligt att spela det igen.

För när sista bossen har fallit vill man inget annat än att göra om allting igen. Kanske på en svårare svårighetsgrad (de tre som finns är Casual, Hardcore och senare Insane som är upplåsbar) eller med en kompis i det kooperativa läget antingen via delad skärm eller över Xbox Live. Det finns ett engagemang och en spelglädje i att spela kampanjen i Gears of War som jag inte känt sedan Resident Evil 4, och innan dess inte många gånger tidigare. Striderna med Locust är oerhört varierade och har en dynamik som gör att en strid sällan är lik en annan. Detta mycket tack vare den gedigna nivådesignen, den varierade vapenarsenalen (där inte ett enda vapen är överflödigt, och alla har sin egna charm) och den stora floran fiender. Varenda liten detalj känns så oerhört genomtänkt och välutförd att man inte vill göra annat än spela igenom kampanjen om och om och om igen. Och just därför är det en sådan sjuk känsla när man sedan upptäcker att spelets riktiga styrka inte alls ligger i enspelarläget.

Så snart man kommer online är det som om en helt ny värld öppnar sig. Gears of War har ett flerspelarläge som fullkomligt krossar så gott som allting man någonsin har sett tidigare. Valet att tvinga spelare att köra i lag, det finns ingen möjlighet att spela flera personer alla mot alla, är riktigt vågat och har också gett fenomenal utdelning. I två lag om fyra möter man varandra på tajta och extremt väldesignade kartor, och samarbete är ett enormt krav för att lyckas. Det leder till att även i den mest anonyma online-match, med människor du aldrig någonsin pratat med tidigare och mycket troligt aldrig någonsin kommer göra det igen, bildas en gemenskap och laganda som är helt oslagbar. Man hittar sina roller, lägger upp taktik, växlar tempo i förhållande till fienden och når tillsammans förhoppningsvis målet att vinna matchen och det är hela tiden sinnesjukt roligt.

Men det fullkomligt fantastiska flerspelarläget har även de varierade kartorna och vapnen att tacka. Man bjuds på allt från frontalattacker längs med vattenströmmarna i den avlånga banan Canals till kaotiska strider kring spiraltrapporna i Mansion och beroende på bana, motstånd och lagmedlemmar måste olika taktiker tillämpas för att passa situationen. Även balansen bland vapnen, där alla har sina styrkor och svagheter och inget vapen är vare sig övermäktigt eller överflödigt, ger upphov till fler strategiska val och ytterligare variation i striderna. Vill man lyckas ordentligt gäller det att bemästra allt från den mekaniska pilbågen med explosiva pilar, Tourqe Bow, till prickskyttegevär och hagelbössa, så att man kan använda rätt vapen i rätt situation. Man skulle kunna hålla på i all evighet, och lyfta fram saker som det ypperliga nyttjandet av ljud som ett spelmässigt element, och prisa Gears of Wars flerspelarläge men egentligen kanske det räcker med att konstatera att det här är den bästa flerspelardelen någonsin. Inte sedan Halo 2 har jag upplevt sådant engagemang i ett online-läge, och faktum är att jag inte ens då hade så kul som jag har med Gears of War.

Pölen på golvet har blivit till en mindre sjö och jag börjar bli orolig att jag ska dö av uttorkning innan jag hinner drunkna i mitt eget saliv. Jag tror bestämt att mina ögon blöder och tummarna börjar få spasmer från krämpor. Men jag kan inte sluta, inte nu, jag har ju bara spelat över hundra matcher online och klarat enspelarläget två och en halv gång. Jag vill inte göra annat än att spela Gears of War varje minut, varje timma och varje dag i resten av mitt liv.