Trapt

Hej Gameplayer!

Jag är en tonårig och karaktärslös prinsessa som spelar huvudrollen i ett japanskt medeltidsspel. För en tid sedan dog min far Kungen och jag blev anklagad för mordet av min elaka styvmamma. Då tänkte jag att det kanske var en bra idé att fly till en väldigt mörk och ödesmättat herrgård ute i vildmarken. Men det var det inte, för där blev jag besatt av djävulen.

Är jag normal? Vad ska jag göra?

Mvh/ en som undrar.

Hej undrande!

Haha! Nä, du verkar ju inte direkt normal! Men du kanske blir glad över att veta att du har fått den fantastiska djävulskraften ”lägga ut en fälla” nu. Och det lär ju behövas eftersom mängder av prisjägare och annat löst folk är ute efter ditt liv på grund av det där kungamordet du vet.

Hoppas det löser sig!

Nu börjar recensionen. Hepp! Trapt har faktiskt en sak gemensamt med deg, knäck, kola och att vänta på bussen med bullet-time påslaget. Det är segt. Hur segt? Trippelsegt.

Seghetsfaktor#1: ”Laddningstider, hej hej – laddningstider!” hade Per Gessle kanske sjungit om han gjort det officiella soundtracket till Trapt. För det finns många laddningstider. Så det passar bra.

Seghetsfaktor#2: Handlingen! Spelet är fyllt av japansk, tvspelsdum handling. Karaktärsgalleriet utgörs av ett gäng galet snacksaliga typer som vägrar kommunicera genom något annat medium än ”trist mellansekvens”. Visserligen lyckas Tecmo överträffa det berättande som återfinns i deras Dead or Alive-spel, men det är å andra sidan en prestation som kan tangeras genom att till exempel säga ”igår drack jag öl, då blev jag full”. Varenda en av spelets fiender har faktiskt en personlighet (eller en liten faktaruta i alla fall), vilket i praktiken innebär att de prompt måste säga ”här kommer jag!” när de gör entré och ”Äsch, jag dog!” när de dör. Och det hade väl varit gulligt, om det inte vore så att de dyker upp och dör hela tiden. De coola fighterna förvandlas till ett pladdrigt och ytterst dödspräglat kafferep, fast med en liten laddningspaus varje gång någon ska säga något.

Seghetsfaktor#3: Menyer och resultattavlor! De kommer fram så fort man har gjort någonting. Max Combo hit och Total Damage dit. Spelet fattar inte ironin när jag viftar med min intresseflagga.

Någonstans i den här meny-loading-mellansekvens-repeat-karusellen ryms det lite faktiskt spelande också. Man springer runt i gråtråkiga slottssalar och lägger ut fällor för en strid ström fiender. Roar en stund (Ha! Ta ett brinnande stenblock i huvudet prisjägar-skitstövel!). Men – herregud – i vilken värld skulle ett sånt här koncept hålla för ett helt spel? Inte i min i alla fall. I min värld är Trapt bara fullständigt meningslöst.

Till sist. Om Tecmo hade struntat i det töntiga t:et i slutet av titeln så hade min slutkläm varit bättre. Men nu gör det inte så mycket, ett dåligt spel förtjänar en recension med en dålig slutkläm. Så håll i hatten, för nu kommer den.

Trapt är crap.