För länge, länge sedan uppfanns gatan av ett gäng glada pajsare. Ungefär 4 minuter senare uppfanns gatuslagsmålet som ett sätt att lösa en rättighetstvist inom gänget. Och när ytterligare en liten tidsrymd hade förflutit uppfanns gatuslagsmålsspelet.
Konceptet i Urban Reign är alltså inte riktigt lika gammalt som gatan. Men nästan.
Det märks.
Jag har lärt mig många nya saker sedan slutet av 80-talet. Skriva skrivstil, joja med jojo och köpa öl på systemet är bara några exempel. Actionhjältarna på min tv-skärm har däremot inte lärt sig någonting. Slå, kasta, blocka och göra specialare när jag trycker på knappar är egentligen allt de kan. Som av en lycklig slump krävs det inte mycket mer för att klara av de utmaningar de ställs inför i spelets handlingsläge. Under 100 (jättecoolt nummer) uppdrag ska processen göras kort med olika farliga gangstrar med dåliga åsikter såsom ”Yay för misshandel!” och ”Evil is good”.
Varje uppdrag utspelar sig på en begränsad arena och är slut när alla de dumma fått sina fiskar varma. Det brukar ta någon minut eller så. Var tjugonde uppdrag har utvecklarna tänkt ”nu jäklar blir det variation!” och slängt in en totalt meningslös tidsbegränsning eller skydda-din-partner-uppmaning. Din datorkontrollerade partner alltså. Något co-op-läge finns inte. Varför göra spelet kul liksom?
I rättvisans namn ska jag tala om vad som är bra med Urban Reign, fast att spelet gör mig arg. Motorn som driver slagsmålen fungerar finfint. Slagen och kasten kan kombineras ganska snyggt och har den rätta tyngden. Flerspelarläget är relativt underhållande och har partypotential med sitt stöd för fyra spelare samtidigt. Stabilt, som Doktor Alban väl hade sagt.
Samtidigt går det inte att blunda för den gråtråkiga grafiken, den oinspirerade karaktärsdesignen och den repetitiva upplevelse som erbjuds den ensamme spelaren.
Allting har gjorts förut. Allting har gjorts bättre. Så varför inte bara strunta i det här och testa någonting annat? Jag har hört att Double Dragon ska vara bra.
