Dreamfall: The Longest Journey

Ett decennium har förflutit. Arcadia är sig inte likt – mer levande, sprudlande och magnifikt. April Ryan är sig inte lik heller. Dyster, mogen och utan Regina Lunds halvkåta röst, tack och lov. Men tvillingvärldarna står återigen inför ett mörkt hot, ett hot som är högst påtagligt för många gamla kända ansikten. The Longest Journey är ju inte bara ett klassiskt äventyrsspel, det är även ett bra sådant som njutits av många och som definitivt satte Norge på utvecklingskartan. Funcoms uppföljare är inte bara en tangering av 1999 års spel, det överstiger även The Longest Journey på nästan alla plan.

Låt oss börja med det viktigaste elementet i ett äventyrsspel – handlingen. Istället för att vara ganska svåråtkomlig och omfattande som i The Longest Journey så bjuds vi i Dreamfall på en berättarteknik som gör det enkelt att ryckas med. Dreamfalls starka kort är just serveringen av den mystiska, unika sagan om tvillingvärldars balans och samhörighet. I Dreamfall berättas denna handling genom tre olika personers ögon, på ett sätt som verkligen trollbinder mig från första stunden. Zoe, som bor i "vår" värld Stark, upplever konstiga dagdrömmar som blir mer och mer påtagliga då en skum liten flicka börjar prata med henne och uppmanar henne att ”Rädda April Ryan!” - hjältinnan från The Longest Journey. Hon är i sin tur i Arcadia och kämpar för Mercurianernas frihet. Över havet kommer också den religiöse mördaren Kian och dessa tre personers öden vävs förnämt ihop till en kompott av hopp och mörker.

Har man spelat The Longest Journey så kommer man att mötas av aha-upplevelser i form av kända ansikten och platser. Nåja, de kända ansikten man ser har naturligtvis fått sig ett rejält 3D-lyft vilket bara gör allting så mycket mysigare och bättre. Ljusa färgers fint komponerade samspel fyller mitt sinne med glädje och intryck, jag smälter helt enkelt in i spelet. Miljöerna i Dreamfall är dock ganska diversa så när jag till exempel återvänder till Newport, Venice förbyts glädjen mot dysterhet som perfekt förstärker allvaret. Det är sådana vändningar som gör Dreamfall till en riktigt bra upplevelse och alla kända platser gör det nästan tvunget att ha spelat The Longest Journey innan man ger sig på Dreamfall.

Dreamfall har naturligtvis tagit steget ifrån peka-och-klicka-hantering till vad jag kallar ”konsolstyrning” vilket tyvärr drar ner upplevelsen något. Det blir lite bökigt, framför allt i de ganska mediokra fightingavsnitten. Nämnda actionelement känns dessutom lite påtvingat och inte särdeles förfinat - de tillför inget till spelet helt enkelt. Det är lätt att syniskt spekulera kring varför Funcom valde att införa actionbitar, men istället väljer jag att helt ignorera dem. Dreamfall har så mycket annat att erbjuda att man, precis som i Omikron, kan förlåta mediokra element, till för att tillfredsställa actionstinna ungdomars krav på våldsamheter.

För när allt kommer omkring så är Dreamfall årets bästa äventyrsspel, i alla fall än så länge. Dreamfall är även något så ovanligt som en uppföljare som överträffar originalet, och det, kära vänner, är något alldeles särskilt.


En andra åsikt av Johan Eklund

Dreamfall är ett väldigt filmiskt spel rakt igenom. Det är uppenbart att det handlar om ett ytterst välskrivet manus och om spelutvecklare med en vision om att föra fram en övertygande berättelse med både djup, känsla och budskap. Det fungerar också, nästan för bra, för ibland känns det nästan som om det är en interaktiv berättelse mer än ett rent äventyrsspel man spelar.

Normalt kanske man bör rikta viss skepsis mot spel där berättandet tar fokus från spelandet, men i det här fallet så behöver man inte alls oroa sig. Spelet är väldigt välbalanserat i både mängden problemlösning och rent berättande. Spelande och narration existerar i symbios med varandra. Jag ska inte gå så långt att säga att det är perfekt, men Funcom är någonting stort på spåret här.

Dreamfalls värld är storslagen och man har inte sparat på kreativiteten och fantasirikedomen för fem öre. Från multikulturella framtidsstäder och högteknologiska jättekomplex till byzantiska och medeltida miljöer, det här spelet har nästan allt. På allt detta ligger sedan berättandet och de fantastiska dialogerna som ett perfekt atmosfäriskt lapptäcke som binder ihop allt. För dialogerna i spelet står verkligen i en klass för sig. Även om det sannolikt kommer att gå många förbi så finns det i berättelsen ett tydligt budskap som går längre än vad de flesta äventyrsspel normalt kan erbjuda.

Att ha spelat föregångaren bör nog ses som ett stort plus då man kommer att få ut det där lite extra ur upplevelsen. Men det är definitivt inte nödvändigt. Dreamfall står stadigt på egna ben och leverar till hundra procent, oavsett. Precis som med Psychonauts är det här ett spel som verkligen hör hemma i varje seriös spelsamling. Därför hoppas jag innerligen att det kommer att sälja nog mycket för att Funcom ska ha råd att avsluta trilogin. För den här berättelsen förtjänar verkligen en riktig och storslagen avslutning.

Betyg: 8