 |
|
|
Dreamfall: The Longest Journey
| PC |
|
 |
Släppdatum: 2006-04-28 |
Utvecklare: Funcom |
Utgivare: Empire Interactive |
Hemsida: Besök hemsida |
Genre: Äventyr |
Antal spelare: 1 |
Finns även till: Xbox |
PEGI: Mer info
|
|
 |
 |
 |
|
Zoë Castillos ögon 
Dreamfall: The Longest Journey är ett på alla vis förbluffande vackert spel. Ljuset, färgerna, designen – allt är gjort med samma känsla för det estetiska. Men en detalj sticker ut extra mycket. Jag skulle faktiskt vilja hävda att det är det allra vackraste i ett spel någonsin – en teknisk milstolpe.
Zoë Castillos ögon.
En rationell studie av dem hade säkert avslöjat att de inte alls är särskilt lika en riktig människas ögon. Exakta mätningar hade kanske visat att de är för stora, att de har en konstig form och att pupillerna är alldeles för simpelt färgsatta.
Det finns ett problem med det resonemanget.
Rationalitet är nämligen en total omöjlighet när man väl sitter där, stirrandes, fallandes och drunknandes i de mörka brunnar som är Zoë Castillos ögon. Och just då kan ingen insikt vara mer hjärtskärande än när man förstår att själen som så tydligt speglas i dem bara är polygoner och texturer, ettor och nollor.
Jag ser många saker i Zoë Castillos ögon. Jag ser det som definierar henne som spelkaraktär och det som får henne att kännas som något oändligt mycket större än så. Jag ser Farväl Falkenbergskt vemod, eftergymnasial existentiell ångest. Jag ser uppgivenheten som kan drabba en när livet inte går på räls längre, när det inte finns någon ny årskurs att slussas in i efter sommaren. När man är fri men ändå har fler krav på sig än någonsin tidigare. Plugga? Jobba? Göra den där jätteviktiga resan för att finna sig själv?
Zoë Castillo valde att inte göra ett skit, och för första gången någonsin kunde jag på allvar identifiera mig med en spelkaraktär. Och även om våra liv tog lite olika vändning när Zoë till exempel reste till en magisk parallellvärld och drogs med i ett händelseförlopp av kosmiska magnituder, så förlorade hon aldrig en uns av den mänsklighet som hade förtrollat mig ända sedan den stund då jag upplevde ett av mina största spelögonblick. Stunden då jag såg in i Zoë Castillos ögon.
Klicka i eller utanför bilden för att stänga den.
Kommentarer |
 |
Min sista GP-text! (antagligen)
Hej då!
|
|
 |
Jag har inte hängt med, men varför sticker du Johan?
Och jag kan bara hålla med om det som sägs i krönikan.
|
| |
|
 |
Jo, för att jag inte riktigt har tid att skriva för GP, känner jag. (inget drama, sorry;)
Mer festlig fakta finns här:
(ja, man måste ta alla tillfällen att göra reklam för blaWgen;)
|
|
|
Bra text. Personligen fastnade jag väldigt mycket för April.
|
|
|
|
 |
 |
|
 |