De senaste dagarna har jag förbryllats över Pandemics oförmåga att läsa av marknaden. För mer än fyra månader sedan släpptes Grand Theft Auto IV och Rockstars eminenta actionspel revolutionerande kanske inte vår syn på tv- och datorspel som medium, men innebar en efterlängtad evolution, en vidareutveckling av en stagnerad genre. Liberty City agerade än en gång skådeplats för förnyelse och ambitiösa framtidsvisioner, precis som den fiktiva staden gjorde för nästan ett decennium sedan.
|
| Svensken Mattias Nilsson är en av tre valbara karaktärer. |
Mercenaries släpptes för fyra år sedan och var inget dåligt spel, långtifrån. Det underhöll med intensiva strider i en stor, fri spelvärld - problemet var bara att Grand Theft Auto 3 och dess avkomman Vice City och San Andreas var så mycket mer polerade, genomtänkta, bättre på i stort sett alla punkter, trots att det egentligen rörde sig om två olika grenar av actiongenren. Kvalitetsskillnaden var för stor för att ignoreras.
Exakt samma problem drabbar Mercenaries 2: World in Flames. Visst, det är simpel men underhållande action som erbjuds, men i jämförelse med GTA IV framstår hela produkten - presentation, innehåll, story, röstskådespelare, kontroll och upplägg - som påträngande undermålig.
Det kanske kan tyckas att det är orättvist att jämföra Pandemics verk med Rockstars, men tanken gnager oavbrutet inom mig. Efter flertalet förseningar borde World in Flames varit betydligt mer polerat - kanske är det den fria världen-komplexet som än en gång skördat ännu ett offer som hade potential att resultera i ett bra spel, och inte ännu en slentrianmässig jaha-upplevelse. När året i sedvanlig ordning summeras i topplistor samt krönikor garanterar jag att World in Flames inte kommer att nämnas överhuvudtaget, såväl mina som andras intryck av spelet kommer att drunkna i höstens kommande storspelshysteri. World in Flames lämnar inte några bestående intryck.
|
| Att kapa en stridsvagn innebär att hamra på fyrkant följt av kryss. Inte särskilt underhållande, desto roligare är det dock att spränga byggnader i luften. |
Att spelets bristande onlineläge, som möjliggör co-op, snarare förkortar än förlänger dess livslängd är också olyckligt. Mina spelsessioner med andra spelare har varit väldigt förvirrande, och ofta har de resulterat i att jag i blindo tillsammans med mina okända krigskamrater sprängt byggnader och skapat kaos i Venezuela utan någon större eftertanke - eller någon reflektion alls - vilket inneburit att jag tappat kontroll över storyns händelseförlopp.
Det må låta som att World in Flames är ett genomruttet spel, så är dock inte fallet. Det underhåller för stunden, men kan inte betraktas som något värt uppmärksamhet nu när årets mest intensiva period snart inleds med tunga spelsläpp var och varannan dag. Och i jämförelse med närbesläktade GTA IV är det lätt att ifrågasätta World in Flames existensberättigande.
Jag förstår fortfarande inte vad Pandemics, och Electronic Arts, marknadsavdelningar tänkte på.
;)
;)
