Condemned: Criminal Origins

Nu har Monolith utvecklat en förstapersonskräckis! Hmm. Det här känns ju igen. Ja, just det – en gång för länge sedan när guld och gröna skogar var ungefär lika vanliga som plastpåsar är nuförtiden (nämligen 2005-10-18 ) så släpptes F.E.A.R. Förhandsnacket handlade om att det skulle vara skrämmande, skärmdumparna var skrämmande, reklamkampanjen var skrämmande och titeln var... kanske inte så skrämmande, men i varje fall horribel. Andreas Berg skrev så här i sin recension:

"Det finns några ord som jag skulle vilja beskriva Fear med. Av någon lustig anledning är inte "skrämmande" ett av dem."

Och nu – i framtiden – har Condemned: Criminal Origins släppts. Plötsligt har ordet "skrämmande" fått en helt ny innebörd.

Ibland hoppar spelets fiender fram och överraskar mig. Då hoppar jag också, fast rakt upp i luften medan jag träffsäkert lyckas formulera känslan "rädsla" med orden "hjääälp!" och "Aiiiiiiii". Dessa, lite billiga, skrämselmoment efterföljs i regel av en fruktansvärt läskig strid. Ni förstår, Condemned är inte som alla era söta små FPS där man ska skjuta glada soldater på avstånd. Här står FPS för "First Person Slagsmål" och AI står för "Artificiell Ilska". Skjutvapnen är få men banorna är som förstklassiga smörgåsbord fast med plankor, järnrör, kofotar och brandyxor istället för jättetrevlig mat. Det som händer då dessa tillhyggen appliceras på ens vildsinta fiender (och vice versa) är bland det absolut tyngsta och blodigt brutala som utspelat sig på min tv-skärm.

Om man överlever både detta och de IRL-hjärtattacker som striderna oundvikligen leder till så kan man ge sig fan på att det snart händer något som är riktigt sjukt. Vårt alter ego Ethan Thomas är en framgångsrik utredare som i spelets inledning får skulden för ett antal mord på sina kollegor. Jakten på den riktige mördaren innebär den ena mardrömssynen efter den andra. Att han håller på att tappa greppet är lika uppenbart som det är förståeligt. Konsekvensen av detta blir interaktiva men samtidigt ytterst hallucinogena scener som har etsat sig fast i mitt medvetande. Utvecklarna lyckas få mig att dras med i Ethans vansinne, vilket är väldigt obehagligt. Faktiskt.

Det kanske börjar bli dags för det stora avslöjandet. Jag har bara ett enda budskap med den här texten. Nämligen detta: Condemned är kanske världens läskigaste spel.

Om det bjuder på ett välskrivet manus, ypperlig dramaturgi, skitsnyggt smutsig och mörk grafik, intressanta sekvenser då man undersöker brottsplatser, oväntat mycket mervärde samt blodtörstiga mördarkaniner tänker jag låta er upptäcka själv (SPOILER: Okej då, Condemned erbjuder allt ovanstående, förutom det där sista om kaninerna).

Vänta, förresten! När jag tänker efter så har jag faktiskt ytterligare ett budskap som jag vill förmedla. Nämligen detta: Köp Condemned. Nu!