Bullet Witch

Cavia heter de som utvecklat Bullet Witch. Gör folket på Cavia en tjänst och tänk för en sekund bort Harry Potter, Gandalf, alla kvinnliga och äldre rollspelskaraktärer och, tja, det mesta som någonsin varit inblandad i ett fantasysammanhang. Tänk bort Joe Labero också. För säkerhets skull.

Klara?

Det är nu det passar bra att introducera Alicia, hjältinnan som kan göra vad ingen annan kan – trolla! Alicia är nämligen häxa och fullpumpad av magisk kraft. Att kasta iväg bilar med telekinesi samt åkalla blixtar, dunder och meteoriter är bara hennes enklaste tricks. Och så har hon jäkligt fet bössa som ser ut som kvast också. Allt det här är mycket användbart. Men varför då, undrar ni (såklart)?

Det är nu det passar bra att presentera jorden anno 2013 – ett moloket ställe invaderat av demonhorder och dålig smak. Det suger, tycker Alicia och använder sina galna häxa-skillz för att ändra på den saken. Och så börjar det – timme efter time av lättviktigt, menlöst, gammalmodigt maskingevärsmalande i tredjeperson. Cavia har nämligen inte haft gutsen att verkligen satsa på sin gimmick – magikern som actionhjälte – utan istället fallit tillbaka på det där ändlösa maskingevärsmalandet.

Och som ändlöst-maskingevärsmalar-spel är det tämligen underväldigande (ja det är ett ord från och med nu). Alla som har spelat Gears of War och vet hur funktionell och mångsidig kontrollen kan vara i en tredjepersonsskjutare, kommer finna Bullet Witch väldigt handikappat. Bästa strategin för att lyckas i striderna tycks vara att stå stilla, hålla inne avtryckaren och vänta på att fienden, i all sin Artificella Idioti, ska försöka stoppa kulregnet med sina kroppar. De magiska tricken är bra att ha ibland, speciellt om man använder sig av fysikskojiga Gravity Gun-alternativet ”Willpower”, men de får aldrig huvudrollen i spelets strider. Trots potential blir Bullet Witch aldrig mycket mer än ett stelbent skjutarspel.

Rent estetiskt blandar spelet relativt stämningsfulla och snyggt ljussatta miljöer med en fiendeflora som ser ut som fan, rent ut sagt. Tyvärr förstörs intrycket av de egentligen ganska storslagna banorna av en massa barriärer i regnbågens alla färger som blockerar vägen överallt. Fruktansvärd design i flera betydelser – målet med många av banorna är i princip att skjuta ihjäl de jättelika, svävande hjärnor som skapar dessa barriärer, och därmed kunna ta sig vidare (se Kapitel 1 i ”Den Stora Boken om Riktigt Sopig Bandesign"). Men finns det inget som är bra med Bullet Witch, undrar ni (eller hur)?

Det är nu det passar bra att nämna explosionerna. De är helt sjuka i huvudet och faktiskt lite överväldigande. Och inte nog med att det smäller högt, saker går sönder skitsnyggt också – bensinstationer, hus och skyskrapor. Det är vid sådana tillfällen som Bullet Witch känns coolt. Och jag trodde aldrig jag skulle säga det här – men detta är ett spel som har för lite exploderande tunnor. Om jag bara fått spränga lite fler saker så skulle min neandertalshjärna varit nöjd nog att sätta godkänt på Bullet Witch. Men, ack, hela-världen-flyger-i-luften-tillfällen är så få att jag istället tvingas trolla fram den måttligt smickrande 4:an ur min spelskribenthatt. Abrakadabra!