The Nightmare Before Christmas

Jack rimmar på "back" och det är precis vad han är. Tillbaka alltså (och inte hockeyback eller en ölback eller något annat fånigt). För tolv år sedan hade han huvudrollen i en underbar dockfilm signerad Tim Burton. Idag har han huvudrollen i en standardiserad action-svängom signerad Capcom. Är det bara jag som ser åt vilket håll den här karriären går?

Första intrycket är viktigt. Det här var mitt: Jag vände på spelfodralet för att studera den säljarsvada som undantagslöst återfinns på dess baksida. Det bådade inte gott, så mycket kan jag säga. Bland de tre magiska meningar som ska luckra upp den genomsnittlige spelköparens plånbok fanns orden (trumvirvel här, tack) Byt Kostym. ”Åååh! I det här spelet kan man BYTA kostym! Snacka om must-buy!” utbrast undertecknad i min lokala spel/utsugar-butik, varpå jag slängde upp 600 kalla på disken och vandrade hem till en intet ont anande Xbox. Eller nej förresten, det där var bara en hemsk hemsk mardröm, jag har ju fått spelet gratis på posten. Puh.

Nu är inte den här kostymbytargrejen riktigt så diskbänksrealistisk som den låter. Förvisso är den fan inte mycket mer spännande än den låter heller. Orden syftar helt enkelt på att vår hjälte kan byta mellan tre olika skepnader under spelets gång – vanliga Jack, jultomte-Jack och Pumpkin King. Med dem kan han slåss, kasta läbbiga presenter alternativt spruta eld. Nu är vi igång! Då betar jag av de resterande tredjedelarna av säljsnacket i bara farten:

Rädda Halloween Town: Storytime, kids - Jack och hans glada anhang i nämnda stad är de som anordnar Halloween varje år. Jack ger sig ut på en lång resa för att få inspiration till nya skrämseldåd. När han kommer hem har hans dödsfiende Oogie tagit över och staden har förvandlats till ett än mer dystert ställe. Sensmoral#1: Lita aldrig på någon vars kropp utgörs av tusentals insekter och hålls ihop med en stor tygsäck. Speciellt inte om denne kallar sig Oogie Boogie. Sensmoral#2: Våld löser alla problem.

Dödsdansen: I filmen sjungs det en hel del. I spelet också. Plus att det dansas ibland under bosstriderna. Det sköts precis som alla andra tryck-på-rätt-knapp-vid-rätt-tidpunkt-spel och jag hade faktiskt lite kul i processen. Fast det var nog för att jag var trött på allt fajtande.

Som ni kanske har märkt har jag under recensionens gång hållit en ganska nedsättande ton gentemot själva action-elementet i spelet. Det är för att jag är arg på Capcom. De har fått så mycket gratis under den här produktionen att det nästan är oförskämt. Underbara miljöer och karaktärer (vilka dessutom passar ypperligt som spelgrafik), galet medryckande musik samt en fascinerande spelvärld. Och så orkar de bara göra ännu en Devil May Cry-klon. Känns billigt och funkar sådär. Jag ska berätta en hemlighet. Essensen av spel i den här genren är att spelaren ska få slåss mycket och känna sig jättetuff medan han/hon gör det. I Oogies Revenge är du ett anorektiskt benrangel som använder sig av världens grönaste, kletigaste och längsta snorkråka för att bråka med små söta skellett. Ditt rörelsemönster är begränsat, attackerna är inte särskilt spektakulära och det går ganska långsamt. Känner du dig too cool för school? Nej, det gör du inte.

Det är långt till jul och det här är varken mardröm eller en uppfylld fantasi om ett trippel A-spel. Mest en lång gäspning. Men det kunde man förvänta sig av ett spel som har ”Byt kostym” som gimmick, eller hur?