I min avhandling ”Samurajer och ninjor och sånt – det är tufft, men är det lika tufft som robotar från rymden (med laserpistoler)?” kommer jag fram till en ganska viktig sak.
Det är väldigt tufft med samurajer och ninjor och sånt.
Capcom vet detta, därför låter de oss kontrollera Japans bråkstakeelit i Onimusha: Dawn of Dreams – ett spel som huserar i genren vars uttalade huvudsyfte är att få spelaren att känna sig cool. Jag vet inte om jag behöver säga mer än ”Devil May Cry” men för säkerhets skull säger jag ”stiliserad mörda-monster-på-löpande-band-fest”.
Om man följer devisen tufft spel = bra spel så borde man ju rimligtvis helt objektivt kunna bedöma spelets förtjänster ifall man kan räkna ut exakt hur tufft det är. Och det är ju enkelt. Man använder sig bara av ”coolt/inte coolt-index”. Såhär.
Coolt: * Man får spela som samurajer och ninjor och sånt. * Det utspelar sig i ett stämningsfullt och detaljerat återgivet feodal-japan. * En del av fienderna är häftiga demon-samurajer. * Det är ganska svårt. Både att klara av striderna och att utföra vissa attacker. * Spelets onding är helt crazy och tänker ta över Japan med hjälp av onda körsbärsträd. Ondskefullt citat: ”Mouhahaha! Soon my cherry trees will blossom all over Japan!” * De olika karaktärerna man kontrollerar har olika förmågor som ger dem varierande möjligheter när det kommer till att forcera banorna (en är liten och lätt, en annan kan använda sprängmedel etc.). Med en knapptryckning växlar man mellan krigarna och låter dem samarbeta både i utforskandet och striderna (och det är ju såklart coolt).
Inte coolt: * Karaktärerna använder det där språket som japanerna verkar tro att vi talar här i västvärlden. Ni vet, någon slags amerikansk slang fast fylld med dubbeltöntiga uttryck som ”huh?” och ”long time no see”. Plågsamt. * Spelets comic relief är ett äckligt litet barn som hänger upp och ner i en tråd hela tiden. Han har en röst som inspirerar till mord och ångest. * Huvudkaraktären är blonderad. * Striderna ger en aldrig den där shit-va-coolt-kicken. Attacker och animationer känns ganska standard faktiskt. * De flesta av fienderna är fula neongröna insekts-liknande saker.
Om man räknar samman dessa parametrar så får man fram ett coolhetsvärde som med fördel placeras i en skala. Till exempel kan vi ta en skala som sträcker sig mellan X och 5, där 5 definieras: ungefär lika coolt som när Toshiro Mifune bad om en extra liktunna i Yojimbo – livvakten, och X definieras: ungefär lika coolt som min katana av plast som jag köpte för 19.50 på Leksaksmagasinet. På den skalan är Onimusha: Dawn of Dreams en tvåa. Bra förutsättningar slogs i spillror på grund av en tramsig framtoning och ganska standardmässiga slagsmål.
Onimusha: Dawn of Dreams är inte speciellt tufft. Inte speciellt bra heller.
