The Elder Scrolls IV: Oblivion

När övriga utvecklare ger oss korridorer och strikta ramar erbjuder Bethesda frihet och en hel värld fyllt av oändligt äventyr. Ett sömlöst och enormt fantasyland där vi kan gå vart vi vill och göra vad vi vill. Och en enda pekpinne: gå din egen väg! Skapa ditt eget äventyr!

Allt det där har de förstås gjort förut, men Morrowind knäckte mig till slut. Jag pallade inte med de livlösa karaktärerna, det statiska fightingsystemet och den ibland direkt frånstötande designen. I min drygt årsgamla förtitt skrev jag något i stil med ”min favoritskillnad på Morrowind och Oblivion är att naturfenomenet skog har ersatt det mindre kända naturfenomenet skitstor svamp”. Jag har inte ändrat mig. Skogen is the shit.

Eftersom att jag tänkte att detta skulle bli en sån där bra och seriös recension så har jag gjort omfattande research. Till exempel har jag åkt in i framtiden för att kolla vilket intryck Oblivion har gjort på världen. Jag bläddrade i historieböcker och fann inlägg som hänvisade till den 24:e mars 2006 - dagen då den riktiga naturen blev onödig. Sedan åkte jag långt bak i tiden och myntade uttrycket ”naturupplevelsepornografi” bara för att det inte skulle låta jättekonstigt när jag säger så här.

Oblivion är naturupplevelsepornografi.

Det fiktiva landet Cyrodiil är så fyllt av fantastisk natur att det nästan blir överdrivet. Fast bara nästan, för man tröttnar aldrig. Jag kan vandra i timmar och bara titta mig omkring. Kanske kan naturen vara så här vacker i verkligheten, men i så fall är det något jag missat. Det här är det första spelet som jag hade kunnat ha nöje av även om det vore strippat på allting förutom grafiken.

Men Oblivion erbjuder mer än enbart visuell njutning. Det finns tusen saker att göra, och med ”tusen” menar jag för övrigt ”galet jävla många”. Kejsaren är jättedöd, så det känns dumt att säga ”länge leve kejsaren”. Det är upp till dig att finna den ende tronarvingen och rädda världen. Eller så kan du strunta i det och skaffa dig en karriär som mästertjuv, gravplundrare, nobel räddaren-i-nöden-riddare eller varför inte knarkare, handelsresande eller menlös bybo (vilket är skojigare i teorin förvisso). Överallt och hela tiden får du uppdrag som du kan slutföra eller ge blanka fanken i. Du är fri. Och det känns förbannat bra.

Hur du än väljer att spela så är risken att du hamnar i strid tämligen överhängande. Det kommer att hända. Troligen ofta, och det är inte särskilt kul. Precis som i Morrowind så är förstapersonsvärdssvingandet varken särskilt raffinerat eller spännande. Och om du är bågsskytt som jag så är det nog bäst att du bemästrar den uråldriga ”springa baklänges och skjuta vilt”-tekniken. Slänger vi dessutom in ”fienderna är fula som stryk”-faktorn så har vi ett slagsmål som är som i verkligheten. Otrevligt, alltså.

Trevligare är då att se hur Bethesda har skakat liv i sin spelvärld. Invånarna går runt och gör saker, har uppgifter i livet, använder riktiga röster för att prata med mig och med varandra. Många av dem är till och med ganska sympatiska. Detta trots att de gör fienderna sällskap i ”fula som stryk”-klubben och att Bethesdas manusförfattare uppenbarligen har massor att lära från till exempel Bioware.

Oblivion är inte perfekt. Det är för stort för att vara perfekt. Att recensera Oblivon handlar om hur stort överseende man väljer att ha. Bethesdas spel har brister, men är å andra sidan så oerhört mycket större och mer genomarbetat än allting annat på marknaden. Det är drömmen för alla som går igång på frihet, utforskning, fanatiskt saksamlande, spel som räcker i en evighet och grafik som får en att äntligen vara stolt över sin Xbox 360.


En andra åsikt
Av: Lars Jensen

Bethesda har tagit Elder Scrolls-serien till nya höjder. Att komma ut från fängelsets mörka hålor till en så levande värld var en närmast chockartad upplevelse. Aldrig förr har jag känt mig så hemma, så välkomnad, så förundrad. Cyrodiil känns mindre än Morrowind, med färre grottor, men det kan också vara en illusion som hästridningen framkallar.

Bethesda har överträffat mina förväntningar och därigenom puttat ner Daggerfall från förstaplatsen av Elder Scrolls-spelen. Oblivion är så förunderligt, så makalöst och så fruktansvärt uppslukande att jag inte kommer att behöva köpa spel på ett par månader fram. Att moddarna snart kommer att strömma till förstärker detta faktum. Oblivion skall ägas av alla som älskar spel och äventyr, oavsett om ni har tillgång till dator, Xbox 360 eller ström. Därmed basta!

5/5