Shadowrun Xbox 360

Oavsett vad man än tycker om Shadowrun går det knappast att förneka att spelet känns ofärdigt. Trots en hel del goda idéer och underhållande slutresultat när man väl spelar är Shadowrun ett spel med bristande inramning, en halvfärdig förhandsversion. Hade jag inte suttit med spelfodralet i handen skulle jag också ha trott att så var fallet.

Shadowrun är mer eller mindre ett renodlat online-spel, om man inte har tillgång till flera Xbox 360:s och kompisar att spela över nätverk mot. Som introduktion finns sex stycken kapitel i ett träningsläge där man lär sig att hantera spelets alla vapen, färdigheter och magier. Dessutom går det även spela matcher mot botar men den enda riktiga underhållningen ligger i spelande över Xbox/Windows Live. Upp till 16 personer drabbar samman i 3 olika (eller ja, relativt olika i alla fall) lagbaserade spellägen som alla kretsar kring en artefakt (motsvarande flaggan i Capture the Flag). Anser man att man är för få som spelar går det att fylla ut med datorstyrda spelare, så kallade botar, men precis som i princip vartenda flerspelarspel som finns är den artificiella intelligensen (AI) hos botarna väldigt tveksam och man gör oftast bäst i att inte fylla ut lagen alls.

På grund av den bristande AI:n blir heller inte spelandet mot datorstyrt motstånd speciellt roligt, och när man dessutom inte kan låsa upp achievements i dessa matcher försvinner mer eller mindre hela meningen med att spela själv. För achievements i Shadowrun är viktigare än i något annat spel. Shadowrun är nämligen, tro det eller ej, ett mer eller mindre renodlat flerspelarspel som saknar någon form av leaderboards, topplistor, rank eller annat för att mäta sina framgångar. Det enda långsiktiga målet som finns i hela spelet är att samla achievements.

Känslan som detta inger är just den av ett halvfärdigt spel, men det sträcker sig mycket längre än så. Oavsett om man spelar en privat eller publik match finns endast två spelinställningar att göra; val av karta och val av spelläge (som även det är begränsat till ett eller två beroende på karta). Det går med andra ord inte bestämma antalet ronder som ska spelas (alltid först till sex), längden på dessa ronder, hur mycket pengar man börjar med i första ronden eller hur mycket pengar som olika prestationer genererar. Dessutom saknas helt inställningar för att öka variationen som att till exempel bara tillåta vissa magier och vapen eller öppna upp för fler återupplivningar. Alla dessa valmöjligheter och fler därtill skulle kunna göra mycket för att utöka Shadowruns livslängd med många timmar.

Men allt är turligt nog inte pest och pina i Shadowrun, snarare tvärtom. För bakom den bristfälliga inramningen finns en riktigt underhållande förstapersonsskjutare med stor fokus på lagspel och variation. Som spelare väljer man en av fyra raser – människa, alv, troll eller dvärg - som alla har olika styrkor och svagheter. I början på varje rond spenderar man en viss mängd pengar (som utökas mer ju bättre man presterar under ronderna) på att inhandla vapen, magier och mekaniska tillbehör. Magierna och tillbehören ger Shadowrun en fräsch och varierad upplevelse där slagfältet utökas och förändras mycket tack vare glidflygare, teleportering, tillfällig osårbarhet, återupplivning och helande träd.

Hade Shadowrun bara fått lite mer tid i utvecklingsstadiet och belönats en stabil grund att placera sitt välgenomtänkta, bra balanserade och samarbetsvänliga flerspelarspel skulle det tveklöst blivit riktigt bra. För den achievementstokiga förstapersonskjutarfantasten kommer Shadowrun trots allt att underhålla en längre tid, men för de flesta andra kommer spelet relativt snabbt tappa sin charm och motivationskraft.