När jag tagit mig igenom de cirka dussin timmar det tog för mig att klara Devil May Cry 4 började jag fundera över innovation. Det slog mig att trots att serien inte har utvecklats så ofantligt mycket trots fyra släppta delar på ungefär sju år så är det inget som den är i desperat behov av. När jag för fjärde gången spelar ett spel som visar hur stilig action ska göras så gottar jag mig i att jag är en av de få som tycker att innovation för innovationens skull är till för kulturtomtar och fårskallar. När jag spelar Devil May Cry 4 har jag kul och minns den gamla tiden då spel inte kändes som ett extrakneg. Ungefär vid den tidpunkt World of Warcraft fick fotfäste. Märkligt.
|
| Utanför striderna är Nero en lipsill av rang |
Eftersom handlingen i Devil May Cry aldrig har varit dess styrka så skippar vi den och går direkt på det väsentliga. Det enda ni behöver veta om handlingen är att nykomlingen Nero är sur på Dante och har en blå-röd trenchcoat, vit emo-kalufs och en besatt demonarm. Hans arm är spelets kanske starkaste nyhet och ger Nero möjligheten att utföra rörelser som Dante bara kan drömma om, exempelvis dra till sig fiender under strider och utföra diverse kast. Vid sidan om det slåss han såklart med serien klassiska kombination - svärd och pistol. Armen är inte bara till för strider utan hjälper också under plattformshoppandet som av någon anledning adderats till det annars kompletta upplägget slåss, lös pussel, slåss. De lite omotiverade delarna av utforskandet vägs upp av felfria strider som är seriens roligaste, mycket tack vare Neros arm. När man ungefär halvvägs in i spelet får ta kontroll över Dante så saknar man armens styrkor vilket bevisar att den är ett lyckat tillskott. Som tur är håller Dante minst lika hög klass som tidigare.
Nyheterna i hans repertoar är inte särskilt annorlunda eller radikala från tidigare utan snarare en mindre evolution av det vi såg i trean. Han har självklart sin vanliga arsenal av både skjutjärn och svärd men kan nu växla mellan de fyra olika stridsstilarna han hade i trean under strid, utan att bläddra runt bland menyer. Här bör Itagaki på Tecmo ta lärdom för när jag slipper gå in i menyer tas jag aldrig ur upplevelsen och kan dessutom slåss på ett väldigt snyggt sätt utan någon större ansträngning. Växlandet tillför en helt ny nivå av taktik under striderna för de som verkligen vill gå på djupet och när man väl greppat systemet och jonglerar med fiender som bollar är tillfredsställelsen total. Få spel kan uppnå denna eufori och därför är Devil May Cry 4 överlägsna konkurrenterna just nu, och då kvittar det att det är samma gamla fast bättre.
|
| Räkna med att du kommer att få slåss mot den här mer än en gång. |
Tyvärr, för det finns ett sånt också, är problemen med serien tillbaka precis som de alltid har varit. Min gamle nemesis back-tracking är föga oväntat tillbaka och utan att avslöja för mycket går man tillbaka till de miljöer man nyss spenderade några timmar i men nu med lite svårare fiender och lite annorlunda pussel. Annars är utmaningen i stort sett likadan. Det känns lite som ett förlorat tillfälle då miljöerna spelet igenom känns genomarbetade och är grafiskt väldigt snygga. Spelaren får äventyra genom piskande snöstormar, vackra skogar och stora stadsdelar, en skön förändring från seriens annars uttjatade goth-inspirerade interiörer.
De få skönhetsfläckar som Devil May Cry 4 har tar inte alls bort det faktum att striderna är de bästa i genren och fantastiska spel som Ninja Gaiden får stå i skamvrån när de ställs sida vid sida. Det ser fantastiskt ut, flyter på som smör och kontrollen under striderna är smidig och skön. Devil May Cry 4 är ingen revolution utan mer av ett lyckat försök till perfektion. Det är svårt att rekommendera det här mer än vad jag redan har gjort men om du är ett fan av serien kommer du att falla lika handlöst för det här som du gjort för de andra, tvåan borträknad såklart. Svårighetsgraden är dessutom mer balanserad den här gången. Äntligen!
;)
;)
