Dead to Rights II: Hell to Pay

Huvudkaraktär: Vit man i 30-årsåldern, amerikan, kraftig kroppsbyggnad, ärrad i ansiktet, heter Jack, gillar svordomar och one-liners, totalt likgiltigt inför värdet av ett människoliv.
Färdigheter: Kan skjuta, kan slåss, kan hoppa i slow-motion.
Fiender: MC-gäng, kinesisk maffia, ryssar.
Ambition: Rädda kidnappad bekant och stoppa internationell sammansvärjning genom att döda 1000-tals människor i ett 3:e personsperspektiv.

Förlåt, jag fick ett plötsligt begär att nedteckna standardmall 1A för actionspel. Så jag gjorde det. Fast ni är ju här för en recension av Dead to Rights 2 till xbox och vid Gud – det är det ni ska få också. Men ”oj!”, ”hoppsan!” och ”ser man på!”. Dead to Rights 2 och standardmall 1A för actionspel är ju precis samma sak! Vilket lustigt sammanträffande.

Nu vet jag inte om de här närmast mytiska standardmallarna existerar. Men om det finns en för hur man gör tråkig standard-action så finns det säkert en som beskriver hur man gör tråkig standard-grafik också. I så fall vet jag vad Namco hade för ögonen under utvecklingstiden. Fast spelet måste väl ändå bjuda på något mer än det standardiserade? Något som ska få oss att välja det framför otaliga andra spel som är likadana? Japp, klart det gör.

En sablarns jycke. Den hjälper Jack ibland. Men skitsamma, det är bara en gimmick.

Lite om honom vi ska heja på: hjälten Jack. Jag hatar honom. Han är ett riktigt svin. Han är en sadist och en kallblodig mördare. Det värsta av allt – han tror att gör rätt. The right thing to do, liksom. Men, Jack, du inser väl att du ibland inte ens har den gamla ”dom sköt först”-anledningen till att göra slut på otaliga digitala människoliv. Ibland är det du som inleder blodbadet.

En annan sak som Jack verkar tro är att han är cool. Och det är han också. Han är sådär ”fyra bugg och en coca-cola/spela freestyle med fräck musik”-cool. Alltså allra skittöntigast i hela världen. Påklistrad attityd har just fått en helt ny innebörd.

Jag blir nästan glad när hans livmätare sjunker till noll och den digitala världen har blivit en psykopat fattigare. Han får vad han förtjänar helt enkelt. Anledningen till att ett ”nästan” smög sig in i förrförra meningen är för övrigt enkel. Dead to Rights 2 består i princip av en och samma actionsekvens multiplicerat med tusen. Då vill man helst inte göra om den fler gånger än nödvändigt, eller hur? Därför är det extra jobbigt att Jack dör ungefär hela tiden. Svårighetsgraden är på tok för hög och checkpointsen är vitt utspridda. När jag trillade av pinn för tionde gången i rad på andra banan så svalde jag stoltheten och började om spelet. På ”Easy”. Bara för att orka spela tillräckligt mycket för att kunna skriva den här recensionen.

Så, tack Namco. Tack för att ni sårade mitt ego. Tack för att ni på allvar fick mig att fundera över om jag ens vill spela fler våldsbaserade spel. Tack för huvudvärken, fingervärken och alla raseriutbrotten. Tack som fan.