Wii Fit

Wii Fit är här, lagom till vårsolen och utomhusträningssäsongen – perfekt timing av Nintendo alltså. Nej, det var negativt av mig, bara för att det har råkat vara sol några dagar i rad betyder inte att man måste tillbringa all sin lediga tid ute. Men med Wii Fit vill Nintendo att man skall tillbringa all sin lediga tid med att träna. Nej, det var inte heller riktigt sanningsenligt, dags att sluta vara negativ. Det är helt enkelt svårt att vara positiv till en produkt som det första den gör är att göra mitt Mii-alter ego riktigt fet. Visserligen för att jag tydligen är nära på sjukligt överviktig enligt BMI-skalan, men jag väljer att inte tro på den sortens mätning om hur min kroppsliga hälsa är – det funkar helt enkelt inte på mig och min kroppstyp. ”I’m not fat, I’m big boned” som en vis man sa.

Lögn, förbannad lögn och statistik

Efter den initiala lilla förödmjukelsen sätter tävlingsinstinkten in. Jag ska fan banta ner min feta Mii till en slimmad mini-Mii, och kanske gå ner några kilo på riktigt också under tiden. Spelet frågar efter ett mål, hur många kilos minskning på hur många veckor? Fem kilo bort på fyra veckor knappar jag in och blir varnad för den snabba viktminskningstakten. Men det skall ju vara någon utmaning också, annars blir det inga Borat-badbyxor till sommaren (det lär det väl inte bli i vilket fall som helst, jag håller mig nog till surfshorts). Det är i alla fall dags att sätta igång, upp på balansbrädan och träna.

Brädan är en gediget byggd skapelse, ingen plastighetskänsla här inte, den lär hålla gott och väl även för folk som närmar sig spelets maxvikt, 150 kilo. Helt i linje med de vanliga Wii-kontrollerna är balansbrädan väldigt exakt som kontroll, även den allra minsta skiftning i position registreras och ger i vissa fall ödesdigra konsekvenser (typ fotbollsskor i huvudet, men mer om det senare). Den inbyggda vågen verkar även den tillräckligt pålitlig för att ge Wii Fit trovärdighet, min registrerade vikt ligger helt i linje med vad badrumsvågen visar. Det eviga TV-Shop-argumentet kunde varit ett argument för Wii Fits balansbräda också, den är väldigt enkel att stuva undan till exempel under soffan eller i något skåp. Självklart är den trådlös, inget sladdtrassel här inte.

Koordination och balans är två viktiga egenskaper

Själva ”spelet”, för ett spel i regelrätt bemärkelse är det inte, är uppbyggt ungefär som Brain Training till Nintendo DS. Man för träningskalender och det går att få statistik till förbannelse om hur man utvecklas med tiden - diagram och siffror i massor. Speciellt intressant blir det om man har någon att jämföra sig med. Likt Brain Training får man även en Wii Fit Age, en siffra på hur man ligger till i sin fysik jämfört med hur spelet tycker man borde prestera. Denna Wii Fit Age är kanske inte så intressant, för precis som hjärnåldern i Brain Training kan den variera med massor bara genom att göra om mätningen igen.

Runt 40 olika övningar ingår i Wii Fit, uppdelade i fyra kategorier – balans, styrka, yoga och aerobics. Yoga och styrketräningen är regelrätta övningar där man helt enkelt gör yoga och styrketräning efter den virtuella instruktörens anvisningar. Det kan till exempel röra sig om att göra armhävningar eller en speciell stretchövning, men oavsett vad det handlar om är balansplattan nästan alltid inblandad. Din balans och kroppshållning mäts och ett av de återkommande målen är att bättra på sin hållning, att få en jämn fördelning av kroppsvikten. Det ständiga loggandet av resultat ger faktiskt en riktigt bra motivation att fortsätta träna, även om det säkerligen hade vart effektivare att ta ett traditionellt träningspass. Men följer man Wii Fits träningsprogram lär man se resultat efter ett tag, självklart eftersom det faktiskt är träning ”på riktigt”.

Ner, ner, ner, nerför backen ner.

Mindre träning och mer spel är det i aerobic och balansövningarna. Aerobicen är ändå relativt fysiskt ansträngande, till exempel step up eller jogging, medan balansen mest är rolig att spela och kanske inte ger så mycket ren fysisk träning. I dessa två lägen är de ganska fula virtuella instruktörerna utbytta mot färgglada Mii-figurer och det hela utspelar sig i Wii Sports-liknande miljöer istället för gym. Balansspelen är riktigt roliga, speciellt slalom och backhoppning där man känner sig ungefär som Stig-Helmer i Sällskapsresan 2, när han står på annexet och dagdrömmer om att han är skidproffs. Lysande partyspel lär det bli i alla fall, och de roliga spelen låses upp allt eftersom man tränar.

På det stora hela är Wii Fit en lyckad produkt. Balansbrädan fungerar utmärkt och själva träningen är presenterat på ett väldigt tydligt och pedagogiskt sätt. Det är lite tråkigt att det är relativt få övningar upplåsta från början, förvisso låser man ganska snabbt upp nya och det är såklart en morot att fortsätta träna, men fler övningar från start hade inte skadat. Den stora frågan är dock hur det kommer hålla i längden. Med Wii Sports lade sig nyhetens behag ganska snabbt, och risken är att det samma sker med Wii Fit. Det är dock ett fullgott träningsprogram, och ger man sig den på att fullfölja lär det hålla ett tag så länge man har orken. Precis som vilken träning som helst alltså. Mitt mål är att slimma min Mii, och där lär Wii Fit vara en hjälp på vägen men inte hela lösningen.