Dementium: The Ward Nintendo DS

En gång i tiden skrämde The Amityville Horror vettet ur en hel generation biobesökare. Ser man den idag är det svårt att se varför någon skulle få mardrömmar av att se ett tecknat spöke i ett fönster, precis som folk om några år kommer att fråga sig vad som egentligen var så läskigt med japanska barn och tv-apparter. Skräck är något vars kvalité blir oerhört lidande om fokus läggs mer på det visuella än stämning och tiden sedan får sätta sin tand i förlegade animationer är det praktiskt taget kört. Det är precis det här som har hänt Dementium: The Ward, som nu släpps två år efter den nordamerikanska lanseringen.

Historien utspelar sig på ett mentalsjukhus från helvetet som befolkas av skrikande flygande huvuden och zombies med enorma köttsår i bröstet. Introsekvensen där man skjutsas förbi stympade lik, döda kvinnor och långhåriga småflickor som tittar anklagade på en under lugg får mig att tänka ”Aha, ytterligare en spelutvecklare som sett Jacobs Ladder” och det är för all del positivt om än en aning väntat. Det första du får tag i när du får kontrollen är en anteckningsbok med orden ”Why did you do it?” klottrade på första bladet. Ja, varför egentligen? Vem är du? Vart är du? Vad hände med sjukhuset och kanske främst, vad sjutton är det du har gjort? Dags att reda ut det genom att plocka upp kringströdda papperslappar och lyssna på viskade dialoger och barnagråt. Ytterligare en vanlig dag i survival horror-genren!

Man spelar ur förstapersonsperspektiv och grafiskt flyter spelet på fantastiskt bra med sina 60 bildrutor i sekunden. Kontrollen kommer förmodligen att störa en del spelare men jag tycker att den fungerar utmärkt. Man rör sig genom att använda styrkorset, använder vapen och ficklampa med L-knappen och styr siktet med stylusen. Man kan byta vapen på R, men det går också (betydligt bättre) att göra via den rörelsekänsliga skärmen vilket går väldigt snabbt och smidigt. Naturligtvis hanteras också menyer, kartor och pussel på den undre skärmen. Trots att spelet profilerar sig som ett gore-fps tycks nittiotalets nedskärningar inom psykvården även ha drabbat Dementium: The Ward. Det är underligt glesbefolkat i sjukhusets tvärmörka korridorer. Lite då och då får man gå igenom flera helt tomma rum som dessutom är exakta kopior av varandra. En gång tog det sådan tid innan jag stötte på något som avvek från den trista korridorsmiljön att jag undrade om jag fastnad i någon Lost Woods-liknande skärmupprepning.

När man väl springer på någonting muterat och slemmigt som man kan få sätta lite skott i är det hela ungefär lika otillfredsställande som den första Assassin’s Creed 2-trailern (en referens som jag inser är oerhört föråldrad i dessa E3-tider). Varelserna faller inte ihop och dör utan upplöses enbart i tomma intet på de mest odramatiska vis man kan tänka sig. Känner man sig som en inbiten pacifist och tycker att varelserna också har rätt till ett odött liv går det alldeles utmärkt att i de flesta fall bara springa förbi dem, för de kommer förmodligen inte märka dig. Det finns en ganska standardiserad vapenarsenal som innehåller det mesta man förvänta sig i genren. Några bossar bryter av med strider av varierande svårighetsgrad. Den första jag sprang in i, en varelse som med tanke på val av vapen och kläder skulle kunna vara Pyramid Heads feta lillebrorsa, trodde jag inte ens var en boss eftersom han dukade under efter bara några skott med hagelbrakaren. Sedan finns det också några frustrerande jobbiga bossar.

En stor svaghet hos Dementium: The ward är ljudbilden. Vad som i början uppfattas som en läskig pianoslinga kommer några minuter senare reducerats till irriterande plinkande. Monstergrabbarna andas som telefonpervors och deras, samt andra monsters, läten tycks trotsa allt vad normal dissonans heter. Man har inte en chans att avgöra hur långt bort någonting är med hjälp av ljudbilden. Det finns överlag inte många nyanser i musiken och de upprepande slingorna blir tillsammans med det blöta klafsandet av huvudpersonens nakna fötter mot det söliga sjukhusgolvet blir snabbt tröttsamt. Detta leder till ett moment 22, för spelar man utan hörlurar blir det inte lika drygt att lyssna på men man förlorar en hel del på stämningen.

Huvudfrågan är väl kanske ändå; är det läskigt? Jag skulle svara nej. Storyn engagerar inte nog för att skapa stämning och den är riktigt långsam i starten, bristerna i ljudet förstör och att försöka skrämma genom grafik på en konsol med DS:ens begränsningar fungerar helt enkelt inte. Inte heller är det roligt nog att ha ihjäl saker för att spelet ska kunna leva enbart som en förstapersonskjutare med skräckinriktning och pusslen är alldeles för simpla och få för att skapa en utmaning. Men det är ändå det bästa DS har i genren.

Trots sina fel och brister är Dementium: The Ward inte ett dåligt spel, men det är två år gammalt vilket gör att det känns efter sin tid. Känner man sig verkligen sugen på ett skräckspel till DS är det fullt spelbart, men kan man få önska sig ett psykologiskt pusselspel som uppföljare kanske?