Det är oerhört svårt att sitta och skriva en recension av ett spel under tiden man spelar det. Jag har väldigt svårt att slita mig från Empire: Total War, precis som jag hade svårt att slita mig från Medieval- och Rome: Total War. Empire är dock gjort lite annorlunda och erbjuder ett par av de saker som man länge suktat efter – sjöslag och krutvapen.
Personligen känns det inte jätteviktigt att man nu kan strida till sjöss och krutvapen har egentligen samma funktion som pilbåge och kastspjut, bara det att man har bättre räckvidd och längre laddningstid (för vapnet då). Fast i och för sig. Kanonernas vrål är inte att förringa och möjligheten att ockupera hus på slagfältet känns som ett viktigt nytillskott. Men valet av tidsepok skapar ett oväntat problem, som egentligen funnits i tidigare spel men som jag inte reagerat på förrän nu. När man spelar Empire så ser man dess begränsade djup väldigt tydligt.
Empire påminner nämligen mycket om Europa Universalis men har inte alls samma djup när det gäller översiktskartan vilket gör att man ser bristerna när det gäller motståndar-AI och historisk trovärdighet. Detta noterade man inte lika mycket i Medieval och Rome, framför allt inte i det sistnämnda som ju faktiskt erbjöd mycket mer djup än Medieval: Total War. Men när jag som Sverige (såklart), med ganska stor lätthet utplånar ryssen och även behandlar honom som min bitch (säljer ett landområde till honom för att sedan ta tillbaka det med vapenmakt) så känner man sig lite smutsig. Som en fuskare.
Detta bortser man dock lätt ifrån eftersom Empire: Total War är så förbenat underhållande. Tidsepoken 1700-1799 har aldrig attraherat lika mycket som nu, framför allt när skådeplatsen för spektaklet har utökats med de amerikanska kontinenterna och inte bara Europa. Det blev också tidigt ett uttalat mål i min kampanj att göra Sverige till härskare över världen. Jag droppade av min första armé i slutet av herrens år 1738. Cherokee-folket kom beväpnade med pinnar och jag med kanoner. Historien upprepades och masslakt på indianerna blev startskottet på Sveriges amerikanska landtagningar. Det är inte trovärdigt men det är otroligt underhållande.
När det gäller själva striderna har väl egentligen inte mycket förändrats, som jag tidigt konstaterade i texten. Tyvärr är AI:n stundtals ganska dålig och lite för ofta får man svärandes tvångsklicka på sina enheter när de istället för att skjuta fienden verkar stå och torrligga med en buske eller ett träd. Men även om detta kan vara irriterande kan det även vara underhållande då man kan missbruka den artificiella intelligensens brister och göra stor skada, och till och med vinna, trots att man är i numerärt underläge. Men som med de andra Total War-spelen handlar det egentligen om tycke och smak. Antingen är man mest förtjust i översiktskartan och då ofta låter datorn simulera slaget, eller så är man stridspitt och anfaller för att få uppleva slagfältets krutrök. Jag tillhör den förstnämnda skaran och använder därför ofta simuleringsfunktionen, framför allt när jag är i överläge, men om man är i underläge eller det är jämnstarka trupper som står mot varandra vinner man på att själv ta kontrollen.
Det har funnits en stor brist med Total War-spelen och det är att möjligheten att spela flerspelarkampanj där man kan testa sina diplomatiska och taktiska förmågor mot likasinnade saknas. Flerspelarläget i Civilization-spelen är en av deras stora styrkor och förlänger beroendet avsevärt. Inte heller i Empire: Total War finner vi ett sådant flerspelarläge utan endast möjligheten att strida mot andra i ett egenskapat slag eller i ett historiskt slag. MEN! Det kommer att släppas en patch som lägger till ett flerspelarläge där man kan ta sig an en motståndare i kampen om Europa, Asien och Amerika. Tyvärr är det bara 1 mot 1, men det är definitivt ett språng i rätt riktning. Så fort patchen släpps kan ni räkna med en text här på Gameplayer om hur Creative Assembly lyckats.
Empire: Total War är ett riktigt bra spel, ett riktigt omfattande spel, som förutom det jag redan nämnt även erbjuder en historisk kampanj där man får följa engelsmännens resa till Amerika och slutar med befrielsekriget. Som en strategiveteran kan jag dock känna saknad efter ytterligare djup när det gäller interaktion med andra stater och bristerna i AI:n kan också sänka den historiska och strategiska trovärdigheten. Men ett fantastiskt underhållande spel är det.
En andra åsikt av Johan EklundDet är lika bra att erkänna det direkt, jag är ingen direkt trogen spelare av Total War serien. Faktiskt så äger jag bara två av de tidigare delarna i spelserien, Shogun och Rome. Spel som charmat, men som aldrig riktigt helt övertygat mig. Empire: Total War är dock en väldigt övertygande spelupplevelse och jag finner mig fastklistrad med det in på småtimmarna fast jag har ett jobb att sköta.
Det är förstås inte helt perfekt, då sådana spel inte finns, och tur är väl det för vi vill ju ha fler Total War spel i framtiden. Men det är ett riktigt jäkla kompakt spel som griper tag i en helt fullkomligt. Där finns lagom med djup, även om handel och diplomati faktiskt görs bättre i andra spel, men det är lagom simpelt och lätt att komma in i utan att riskera bara bli en gimmick. Det har en fantastisk dynamik och omspelbarheten är enorm, med alla valmöjligheter och strategier spelet bjuder på. Enda riktiga bristen känns som det begränsade flerspelarläget.
Kort och gott, Empire: Total War är något alldeles extra. En kombination av långsiktig strategi och listig taktik som just nu inte har många motstycken på marknaden. Sen är det alltid kul när man får spela Karl XII och se till att han inte begår samma dumma misstag i Danmark, Ryssland och Norge den här gången. Hela hären, marsch!
Betyg: 9
;)
;)
;)
