God of War III Playstation 3

Häromdagen satt jag och lunchade med en recensentkollega och God of War III kom på tal under diskussionerna. Jag råkade använda uttrycket ”episkt” och fick genast en smäll på fingrarna. Det är få fraser som är mer uttjatade eller intetsägande bland speltexter. Och det håller jag med om. Men i just det här fallet är det också väldigt passande, för det finns ingen term som beskriver God of War III bättre: episkt!

För några månader sedan ställde jag mig frågan vilket existensberättigande God of War III egentligen hade. Då gick Bayonetta varmt i maskinen och målade upp scener maffiga nog att spöa skiten ur vilket God of War som helst i kombination med djupare spelmekanik än Sony Santa Monicas spel någonsin haft. Men konkurrens är ofta det bästa som finns. Bayonetta charmade med gravitationstrotsande bataljer mot muterade änglar i en kyrka som störtar nedför ett stup men Sony Santa Monica verkar mest ha ryckt på axlarna och sagt ”vi kan toppa det”. Och så gjorde de det.

Har man spelat tidigare God of War-spel så är man redan bekant med det överdådiga bildspråk det gjort sig känt för. Det räcker aldrig med att bara öppna en dörr, den behöver sparkas in, och helst skall dörrkarmen och halva huset hänga med också medan hundratals civila flyr i panik från de brinnande vrakmassorna. I God of War III skruvar de upp galenskapsmätaren ytterligare en nivå och alla som drömt vad Cellprocessorn kunde tillföra receptet – well, here it is. Det skulle göra spelet en otjänst att försöka beskriva scenerna i detalj så jag nöjer mig med att kallt konstatera att shit is fucking crazy. Det har också lagts ned en otrolig omsorg på miljödesignen. Även när man bara springer runt och piskar skelett så sker det mot en fond av gudar och titaner som pucklar på varandra i bakgrunden, vilket verkligen hjälper inlevelsen.

Kratos själv är förstås lika arg som alltid. Han skulle nog inte kunnat bli ilskare om han så hade mens och hemorrojder på en gång, och fick en spark i kulorna på köpet. Så ja, förvänta er ungefär samma historia som sist med lömska gudar, förräderi och en hälsosam skopa övervåld. Kratos råhet hade lätt kunnat bli lite tröttsam, men det tas likt resten av spelet till sådana absurda nivåer att det i slutändan är omöjligt att förnärmas även om man som jag börjar bli ganska trött på många spelkaraktärers bad ass-attityd.

Även om inte striderna har samma djup som exempelvis Bayonetta så är de väldigt tillfredsställande, särskilt de frekvent återkommande bossfajterna som blandar frenetisk action med visuellt slående vyer. Där andra spelhjältar nöjer sig med att sticka svärdet i magen på sin fiende så sliter Kratos upp buken på denne och stryper honom med sina egna inälvor. Till sin hjälp i att slakta sig igenom halva antiken har Kratos nu inte mindre än fyra olika vapen, som faktiskt har betydligt mer existensberättigande än bonusvapnen i föregångarna. Förutom de klassiska kedjesvärden finns det även en elektrifierad variant av desamma som funkar utmärkt för att kontrollera mindre mängder av fiender med. Därutöver även en ondskefull kedjelie som skulle göra självaste Skeletor avundsjuk samt världens största krigshandskar Cestus. Framförallt de senares otroliga förstörelsekraft hade jag stor nytta av och använde som min primära beväpning under spelet, men varje vapen har sin egen styrka och det går smidigt att växla mellan dem i realtid.

Tempot och variationen har alltid varit en av God of War-seriens allra största styrkor och den trenden fortsätter i del tre. Precis när man riskerar att börja tröttna på att dunka mytologiska monster är det dags för lite plattformshoppande eller pussellösning. Men även om det är välbehövlig omväxling är det också här spelet haltar ibland. Den fixerade kameravinkeln och kontrollerna som funkar så bra i actionmomenten är inte alltid hundraprocentiga när man behöver skutta runt mellan plattformar, vilket inte heller hjälps av ett synnerligen svårbemästrat dubbelhopp. Oftast fungerar det alltså bra, men man stöter på segment som antagligen hade mått bra av ytterligare några lager klassisk God of War-polering.

Det är intressant hur vi i spelpressen försöker lyfta fram demonproducenter som rockstjärnor eller filmregissörer. Men spel är mer än något annat medie en kollaborativ produktion, vilket God of War-serien bevisar bättre än något annat. Seriens fader David Jaffe hoppade av redan efter första spelet, och nu till del tre är det återigen en annan man i regissörsstolen, men samtidigt känns serien definitivt som en sammansvetsad helhet som bara blir vassare för varje spel. Sanningen ligger förstås i att övriga teamet består av samma personer som tidigare. God of War III gör aldrig något enkelt för sig, kan något skruvas upp ett extra varv så görs det. Det är denna kompromissovilja som utgör stommen av spelets storhet.

Samtidigt så är det omöjligt att undkomma att själva spelandet egentligen inte bjuder på något större djup, oavsett hur underhållande det är för stunden. Det är en petitess man lätt glömmer bort när man väl sjunker in i spelet men är tillsammans med bristen på faktiska nyheter från föregångaren en fingervisning om att det trots allt hade gått att göra lite mer. Kanske behövs det ändå en djärv visionär för att föra konceptet vidare? Men här och nu håller det fortfarande och den episka – ja, jag använde e-ordet – avslutningen på Kratos härjningar genom Greklands gudomar är en fantastiskt fängslande actionsaga som man inte bör missa om man vet vad som är bäst för en. För Gud är inte god. Gud är arg.