Jag har alltid efterfrågat fler katastrofspel. Naturkatastrofer, domedagar och virusepidemier är någonting som åtminstone jag tror skulle fungera grymt i spel. Rym från ebola i ett fartfyllt plattformsspel med inspiration av Mirror’s Edge, eller spela GTA i en värld strax efter en allvarlig jordbävning där du antingen får försöka hjälpa skadade eller plundra skyltfönster. Möjligheterna är oändliga.
Med detta i åtanke blev jag försiktigt optimistisk av det inbjudande omslaget. För där fanns allt. Eller, ja, mycket i alla fall. En fallen frihetsgudinna till exempel och mytologiska monster och ett eldvapen. Bäddat för succé. Bakgrunden är dock inte någon naturkatastrof utan snarare en misstagsöppnad Pandora’s Box (nej, inte en låda fylld av anskrämlig 90-talstechno med Pandora utan snarare mytologisk ondska. Det kanske är samma sak). Hur som helst brakar helvetet lös.
Det ligger inte långt bort att dra liknelser till filmen Cloverfield, åtminstone inte om man pratar design och miljöer. Och det är en snäll komplimang, förmodligen den enda jag kan hitta. För i vanlig katastrofordning går det sedan utför.
Speldesign och kontroll känns lika uråldrig som Pandora-lådan själv. Som tidiga spel från den förra konsolgenerationen. Upplägget är linjärt, intetsägande och varvar gäspningar med irritationer. Bottennapp är ett svagt ord i sådana här lägen.
Så. Det blev inte ett bra katastrofspel den här gången heller. Jag gråter hela vägen till apokalypsen.
;)
