Red Faction: Guerrilla Playstation 3

Jag minns Red Faction. Det var en ganska bra förstapersonskjutare som på förhand hade höjt förväntningarna med sitt snack om förstörbara miljöer. Man kunde förvisso förstöra miljöerna, men i princip var det bara utvalda delar, inte ens en gimmick utan en petitess. Men som skjutare var det bra och underhållande. Red Faction: Guerrilla är inte en bra förstapersonskjutare utan ett riktigt bra tredjepersonsdito. Och nu har Volition äntligen hittat rätt med förstöringen.

Man upplever inte Red Faction på riktigt förrän man demolerat ett hus med en lastbil, något jag inte funderat över att prova förrän jag stod öga mot öga med en hög byggnad, full med beväpnade vakter. Det var egentligen som en panikåtgärd att jag körde in i huset, men underbart var det. Visst, det är ju inte direkt verkligt, men vi talar ändå om en skjutare som utspelar sig på en atmosfärskapad version av Mars. Att miljöerna stundtals känns vara uppbyggda på kex gör inget, för när man med ett par väl utplacerade bomber sänker ett av EDF:s, Earth Defence Force, torn så är det riktigt jäkla kul. Det enda som känns besvärande är att man inte kan skjuta genom väggar på ett ordentligt sätt. Det är något man förväntar sig.

Upplägget påminner om de flesta av dagens skjutare, men mina tankar återkommer främst till Mercenaries med uppföljare. Red Faction: Guerrilla har inga fraktioner, det står bara mellan Red Faction och EDF (med de ömkliga civila emellan), men man utför olika uppdrag som väljs via en karta. Det kan handla om att spränga fiendebyggnader för att höja moral, till att rädda tillfångatagna rebeller eller storma ett fiendefäste. Målet är att befria Mars sex EDF-kontrollerade zoner och det görs genom att sänka fiendens moral och dess antal trupper, samtidigt som man höjer sin egen.

Arsenalen består av ganska standardmässiga delar. Man kan endast ha fyra olika vapen på sig, där ens slägga är ett bestående inslag. Den används med fördel för att sänka byggnader eller göra sig av med fiender på ett tyst, men brutalt, sätt. Annars är det mesta bekant, men roligast har man såklart med olika sprängämnen och raketgevär. Genom att byta in skrot man samlat på sig utökar man sin arsenal och utrustning, men det skrot man får under uppdragen räcker inte till så man måste också ut och söka efter källor, vilket inte är så givande. Mer ett tråkigt måste.

Med sådana här egenskaper blir man genast nyfiken på vad flerspelarläget har att erbjuda, vilket inte är så lite. De flesta flerspelarlägen känns igen – capture the flag, vanlig deathmatch och så vidare – men på grund av de förstörbara miljöerna så får man nya spelsätt att leka med. Det är mer än belönande att sänka en byggnad med en motståndare i. Första gången jag gjorde det skrattade jag och studsade runt i vardagsrummet som en idiot. Volition har även lagt till en liten krydda till flerspelarlägen, närmare bestämt tio olika ryggsäckar som ger en nya förmågor. Det kan handla om att man blir osynlig, kan se genom väggar eller till och med flyga med ett jetpack. Att kombinera dessa förmågor på rätt sätt kan skilja ett bra lag från ett dåligt lag, men man finner alltid något som passar en bäst. I mitt fall Rhino-pack, för det finns inget roligare än att springa genom väggar.

Red Faction: Guerrilla kändes på förhand inte så spännande faktiskt, men visade sig vara både spännande och riktigt ösigt. Det är vackert, intensivt och riktigt jäkla underhållande, både on- och offline. Det som talar mot spelet är att kampanjen är något repetitiv och tar inte ut svängarna fullt så mycket som hade krävts för att nå de högsta betygsnivåerna, även om det suveräna flerspelarläget kompenserar en hel del. Fast en åtta är ju inte fy skam.