Bayonetta

Efter att Capcom bestämde sig för att lägga ner Clover Studio förlorade företaget ett par av industrins mest inflytelserika profiler. Lyckligtvis återuppstod de under namnet Platinum Games och med ekonomisk support från Sega har de satsat hårt på flaggskeppet Bayonetta. Vi fick oss en ganska så typisk västerländsk försening, men en minst sagt bra start på året. Jag har bestämt mig för att försöka snåla med superlativ. Men det är svårt. Bayonetta äger.

Sedan urminnes tider har jämvikten mellan himmel och helvete vakats av ett brödraskap och en häxklan vid namn Umbra. Huvudrollsinnehavaren Bayonetta själv är just en sådan häxa som inte snålar med spydig one-liners eller försök till att frästa allt och alla med sina överdimensionella kroppsdelar. Efter 500 år på havets botten har hon vaknat med minnesförlust. För det får man om man har legat under vattnet i fem sekel. Utan att riktigt veta varför attackeras hon av himmelrikets hårdaste gäng och söker sig till en fiktiv europeisk stad vid namn Vigrid, där balansen mellan gott och ont för en gångs skull har tippat över till det godas favör (vilket givetvis inte är något önskvärt). Som om inte hon hade nog med problem så har hon både en jobbig journalist vid namn Luka och en mystisk häxa med koppling till sitt förflutna efter sig. Utan att avslöja för mycket tar inte handlingen hem några pris, men vilket actionspel har inte ett trasigt manus? Däremot är sättet det presenteras på tämligen unikt och just därför tillräckligt motiverande för att agera som drivkraft. Det står sig utmärkt i sitt sammanhang – galenskap. Flörtandet med norsk mytologi, La Divina Commedia och metafysik är inte helt dumt och mot alla odds finns det utrymme för karaktärsutveckling.

Stridsmekaniken är ett av de mest underhållande och flexibla av sitt slag. En ytlig analytiker kan känna av likheterna med Kamiyas Devil May Cry, men bakom fasaden rör det sig om en konstruktion med en fascinerande komplexitet som får spel som God of War och Ninja Gaiden att framstå som primitiva. Begreppet hack ’n slash är en förolämpning i det här sammanhanget. Varje skruvat rörelsemönster flyter samman till en graciös show och det finns hundratals möjligheter att binda ihop attacker. En perfekt utförd combo avslutas gärna med en wicked weave, där häxas hår materialiseras till en gigantisk näve eller klack som levererar maximal skada. Är man tillräckligt duktig på att massakrera högre makter växer sig Bayonettas magiska krafter starkare och med rätt knapptryckning kan hon trolla fram en guillotine eller iron maiden, leverera en dos spanking innan hon häver iväg guds sändebud till ett smärtsamt öde.

När vi ändå är inne på spelets centrala punkt är bosstriderna något som bör nämnas. Dessa är vardagsmat under spelets 15 kapitel och är alla massiva scenarier som utspelar sig på gigantiska fält, fallande kyrktorn, mitt i havet eller mellan Vigrids sönderslagna hustak. Samtliga monster från himmelens högsta hierarki kräver sin unika strategi om man vill ta sig igenom levande. Ett sätt att underlätta för sig själv är att aktivera witch time, vilket man gör genom att finta undan en attack precis innan man blir träffad. Tiden saktas ner och man har en liten stund på sig att puckla på så mycket som möjligt. Goda reflexer är nästan ett måste i Bayonetta, men för de mindre härdade finns det anpassningsbara svårighetsgrader och spelet straffar en aldrig hårt, utan låter dig fortsätta på i princip samma plats där du fick spö. Men räkna inte med några pluspoäng vid kapitlets slut.

Ett oväntat charmigt innehåll är den röda tråd som går mellan Platinum Games och Sega. Utvecklarna verkar ha tagit sitt samarbete på största allvar och kryddat häxans änglaslakt med en generös nypa humor och referenser till distributörens galleri. Många utav spelets sidomoment som motorcykelturen på Route 666 flörtar uppenbart med gamla skolans arkadspel och klassiker som After Burner och Space Harrier. Bayonetta själv samlar på glorior som ser ut och låter som något en blå igelkott brukar springa på. Dessa ringar om man så vill, används som valuta hos hennes infernaliske vapendragare Rodin som huserar i baren med det uppfinningsrika namnet, The Gates of Hell. Priserna hintar tidigt att det kommer att krävas mer än en genomspelning för att få råd med allt och Bayonetta har mycket att erbjuda på den punkten. Halva nöjet är att kunna köpa en ny specialattack att länka combos eller få prova på ett nytt vapen och dess alldeles unika anfallschema. Dessa går givetvis att fästa både på Bayonettas armar och ben. Skulle inte resten av pengarna räcka till för helande ting kan man med hjälp av alkemi skapa sådana av fragment som dyker upp under spelets banor. Mer specifikt rör det sig om godisklubbor.

Bayonetta är ett kontroversiellt hantverk som krossar logikens lagar och är minst lika briljant som hysteriskt. Det finns i princip ingen aspekt av spelet som inte trampar över gränsen och får en att tappa hakan, som mest av ren fascination över vad man har lyckats åstadkomma. Efter timmar av huvudvärksframkallande sekvenser och knappmisshandel lutar jag mig tillbaka och låter eftertexterna rulla till Brenda Lees majestätiska version av Fly Me to the Moon. Helhetsintrycket smälter sakta in och jag inser att jag just upplevt ett av de mest tillfredsställande och egensinniga spelögonblick på många år. Nåväl, minus alla åkturer runt diverse intima kroppsdelar. Hideki Kamiya hade som ambition att skapa det perfekta actionspelet. Om han inte redan har lyckats är han åtminstone på god väg.


En andra åsikt (PS3) av Lars Jensen

Liksom det faktum att japanerna är glada i att ha pojkflickor till rollspelshjältar är de även glada i att göra sexiga, oftast oproportionerliga, kvinnliga spelkaraktärer. Bayonetta är också en ”sexig” kvinna, även om hennes behag inte är oproportionerligt stora, men hela hon skriker ”jag är en råkåt bibliotekarie som gillar våld”. I början var det drygt och hemskt. Sedan, oförklarligt trevligt.

Bayonettas utseende främjade väl i och för sig aldrig spelets kvaliteter. I början kändes spelet rörigt och plottrigt, för att sedan kännas alldeles för japanskt, med för märkliga kläder, för märklig handling och för märkliga fiender. Men redan efter en timmes spelande var jag som fastklistrad, spelets brister till trots. Bayonetta är rappt, fräscht och magnifikt. Det är inte någon revolution – enkelt kan man se det som ett kärleksbarn mellan Devil May Cry och God of War – men det är en bra blandning där stilen och handlingen utgör den extra krydda som krävs när man lånar koncept.

Tyvärr är det inte perfekt där Playstation 3-versionen framför allt lider av jobbiga laddningstider och diverse kamera- och kontrollproblem, men det som görs bra är nog för att man ska kunna bortse från bristerna. Med rejäl utmaning, förvånansvärt välspelade mellanspel, skopistoler som skulle göra Lara Croft avundsjuk och en märklig men intressant handling är det svårt att inte falla för denna urjapanska produkt. Tycka vad man tycka vill om saken.

Betyg: 8/10