|
| Utsikten är bedårande vacker. Här ser vi hur prinsen utnyttjar sin klobeprydda handske för att glida ner längs bergssidan. |
Prinsen av Persien är tillbaka i ett halsbrytande äventyr som tar oss till några av de vackraste platser som någonsin har skapats i ett tv-spel. Dessvärre är denna sjunde titel i Prince of Persia-serien mer muskler än hjärna, lite som prinsen själv.
Spelet börjar med att prinsen tappar bort sin åsna, Farah, i en av den persiska öknens förrädiska sandstormar. Han går vilse och hamnar i ett mystiskt land där han möter Elika, en prinsessa på vift, som han sedermera räddar från ett gäng arga vakter. Elika är på väg till landets tempel som skyddar The Tree of Life, ett träd som bringar liv till landet, och föreslår att prinsen följer med henne. Inne i templet träffar de Elikas pappa som förstör trädet och frigör den onda guden Ahriman som i sin tur fördärvar landet med ondska. Det är nu upp till prinsen och Elika att ta sig till olika fruktbara platser runt om i landet och hela dessa för att kunna återuppliva The Tree of Life.
|
| Trots sin storlek är den här fienden inte speciellt svår att besegra. |
För att ta sig till dessa platser måste prinsen och Elika svinga sig mellan pålar, klättra på väggar glida på ramper och utföra dödsföraktande tiometershopp rakt ut i luften. Med en kontroll som fungerar näst intill klanderfritt är det en fröjd att utforska de välutformade banorna och det krävs inte mycket av spelaren för att lyckas få ett bra flyt. Skulle man missa och falla mot marken finns Elika där och räddar prinsen med sina magiska krafter, så att dö är helt omöjligt, man börjar istället om på närmaste säkra plattform. Vid varje helningsplats stöter paret på en boss som måste besegras innan Elika kan hela området. Striderna är inte speciellt svåra men kräver timing och ibland lite tålamod. Prinsen och Elika kan tillsammans utföra olika kombinationer och slag för att förgöra ondingarna och lyckas man få till en lång sträng med attacker är det en fröjd att se de två samarbeta. När striden är över färgläggs det tidigare gråa området i varma toner, gräset grönskar och fåglar börjar kvittra. Just då är Prince of Persia ett av de vackraste spel jag någonsin har sett, vyerna är enastående och väldigt imponerande. När området har helats dyker det upp massa ljussfärer i området som måste samlas in för att kunna låsa upp magiska plattor runtom i landet som i sin tur öppnar upp nya vägar för prinsen och Elika.
|
| När landet är helat gäller det att samla in alla ljusorber. |
Dessvärre blir det inte mycket mer spännande än så här, för när du är klar med ett område ska du göra precis likadant med nästa och nästa och nästa och nästa. Eftersom det inte är speciellt svårt att ta sig fram i de olika områdena, eller spöa skiten ur de olika bossarna, känns det heller inte som att man faktiskt får kämpa för att ta sig framåt. Det är underhållande men det finns ingen morot, ingen motivation att få se vad som kommer hända härnäst. Handlingen som förs framåt av prinsens och Elikas många dialoger är även den rätt ointressant trots några ”ooh!” och ”aha!”, istället blir jag irriterad över att prinsen är så amerikanskt grabbig och mansgrisig. Var finns trovärdigheten som till exempel Altaiir och Nico Bellic har?
Nej, Prince of Persia lever på sin extremt snygga grafik och underhållande plattformselement (ja, trots att det aldrig blir svårt), men när det är mest muskler och inte så mycket hjärna är det svårt att motivera ett högre betyg.
;)
;)
;)
