Guitar Hero: Metallica Xbox 360

Egentligen talar titeln för sig själv. Guitar Hero. Och Metallica. Det borde egentligen räcka helt för att man ska krossa spargrisen (och eftersom man är rockstjärna trashar man den med plastguran), rusa till spelaffären och inhandla ett exemplar. Och ja, ska man vara ärlig är det egentligen så enkelt. Så enkelt att jag skulle kunna sluta recensionen redan här och så enkelt för Neversoft att bara gå den enkla vägen. Lite Metallica-karaktärer i polygoner, några klassiska låtar och saken är biff. Lyckligtvis har man gjort bra mycket mer än så och det är förmodligen det som gör Guitar Hero: Metallica så fantastiskt bra.

Ett vanligt fel i den här typen av fristående expansionspaket är annars att det hålls lite för hårt. Att det blir lite för mycket fadd light-känsla snarare än plusmeny. Man vet att det säljer ändå och vill inte konkurrera med ”huvudtiteln” utan ser snarare att spelaren köper samtliga spel. Och vill spelaren inte göra det får man med tvång se till att det inte går att få allt i det nya spelet. Så är det dessvärre i många fall och Guitar Hero: Metallica hade utan problem kunnat gå samma väg. Men. Inte alls. Det här är ett spel skapat med kärlek. Kärlek till både hårdrock och tv-spel.

Metallica-känslan är först och främst fabulös. Hela spelet inleds med att man bevistar en Metallica-konsert (eller ja, spelar gör man naturligtvis själv, men som metallica). Inspirerade av detta skapar man sedan ett eget band och karriären är på väg framåt. Man spelar både som den egna gruppen, Metallica och andra kända artister i ett utmärkt karriärsläge. Ett karriärsläge som dessutom imponerar stort med ett nytt upplägg. Guitar Hero: World Tour var dessvärre en stor besvikelse på den planen. Att välja spelningar med setlists för olika platser var kanske en bra idé i teorin, men omständlig, tråkig och förvirrande i verkligheten. Det verkar Neversoft också ha insett eftersom man nu gått mer mot det gamla upplägget, om än förändrat. Fler arenor och låtar låses upp med hjälp av stjärnor, inte ett antal låtar. Och handen på hjärtat, visst spelar man bara karriärläget för att låsa upp låtar till roligare sammanhang, blir det ett långt bättre upplägg. Är man bra och fixar femstjärnigt får man snabbare fler låtar och arenor. En utmärkt utveckling som jag hoppas blir seriestandard.

Guitar Hero: Metallica innehåller inte bara Metallica-låtar utan även andra representanter från grupper. Och det är knappast något som katten släpat in. Eller vad sägs om Mastodon, System of a Down och Mercyful Fate? Grupper som skulle kunna ha egna underspel till serien. Dessutom inkluderas en rad extrakaraktärer som King Diamond och Lemmy i polygonform. Bara sånt gör nästan spelet köpvärt. För att det ska finnas underhållning för alla är även musikstudion från World Tour inkluderad och möjligheten att modifiera sina egna karaktärer. Återigen; Guitar Hero: Metallica är långt ifrån någon lightprodukt. Snarare en av de starkaste musiktitlarna på länge.

Guitar Hero: Metallica var måhända redan en stark titel på förhand. Men man nöjde sig inte med att ställa in skorna och sälja på namn snarare än innehåll. Istället adderar man allt, marinerar titeln i fantastisk Metallica-känsla och bygger om karriärsläget till det bästa i seriens historia. Och sen var det det där med musiken också. Den är helt okej, den med.