Om du gillar rollspel, eller kanske ska jag snarare säga om du gillar rollspelande, så behöver du inte läsa den här recensionen. Detsamma gäller dig som håller speltitlar som Baldur's Gate 2, Fallout 2, Planescape: Torment samt Vampire: Bloodlines som några av de bästa datorrollspel som gjorts. Då är det lika bra att ta och lunka iväg till närmaste spelbutik och inhandla Dragon Age: Origins och uppleva en av årets absolut största spelupplevelser på egen hand. Men är du av den nyfikna sorten, eller mestadels bara lite sugen på att läsa mer om en av höstens största skrällar så varsågod och läs vidare för all del.
Ja, ni kan för övrigt plocka upp hakan från golvet. Ni har redan sett betyget och jag jämförde just Dragon Age med några av datorrollspelens mest legendariska spel. Det är helt korrekt, för i och med den här skapelsen har Bioware tittat i backspegeln på sina gamla succéer som Baldur’s Gate-spelen och Neverwinter Nights och frågat sig själv hur man tar det bästa från alla dessa spel och går ett steg längre. Generna i Dragon Age är utan tvekan desamma som i deras klassiska, isometriska spel, men man har fortfarande tagit lärdom av allt man gjort och plockat det bästa från nyare titlar.
Resultatet är ett spel som, trots att det kanske inte är överdrivet grafiskt imponerande jämfört med mycket annat i HD-generationen, ändå är ett snyggt designat rollspel i fulla tre dimensionerna men med samma spelmässiga djup som i tidigare nämnda Baldur’s Gate 2. Dialogerna är där och striderna likaså, perspektivet är bara annorlunda den här gången och det gör faktiskt all skillnad. Men det gör också att det här inte är något simpelt actionspel som man bara kan röja sig rakt igenom, för striderna är avancerade och kräver en hel del taktiskt övervägande. Precis som förut blir det mer och mer avancerade strider ju längre in i spelet man kommer och lika mycket handlar om spelarens förmåga att samla ihop ett kompetent gäng äventyrare som att utnyttja deras förmågor och potential så effektivt som möjligt.
Men Dragon Age: Origins går så mycket djupare i alla dessa aspekter än tidigare spel och det märks redan i spelets inledning. Beroende på ras, klass och kön påverkas nämligen alla spelets konversationer och valmöjligheter och ger dessutom upphov till sex olika ”origins”, eller intro-kampanjer. Dessa lägger grunden för varje karaktärs förutsättningar i spelet och erbjuder varsin engagerande och personlighetsdanande berättelse. Som mage, som jag själv i huvudsak spelat, får man till exempel gå igenom en passage-rit för att accepteras som magiker och lära sig allt om magikernas band till drömvärlden The Fade och de lömska demoner som döljer sig där. Det hela är förstås genialiskt och ökar engagemanget för den egna karaktären enormt och ger en samtidigt chansen att tidigt utforska olika moraliska konsekvenser av handlingar och dialogval. För i spelet har varje handling en effekt och konsekvens vilket i hög grad påverkar både handling och andra karaktärers relation till ens egen karaktär.
Det här är på inget sätt ett förlåtande spel och lyckas du försäga dig i en konversation får du stå för ditt val (såvida du inte fegar och lägger dig på ladda-knappen direkt) då många konversationer bara sker en gång. Med det breda galleri av NPC-karaktärer man kan ta med i sitt äventyrargäng lägger det här grunden till ett spel som erbjuder stort omspelningsvärde trots sin i grunden rätt linjära och genre-typiska handling. Det går även att skapa relationer över både ras- och könsgränser, allt handlar om vilka preferenser man har som spelare. Valmöjligheten genomsyrar spelet och även om man bara kan ha fyra aktiva medlemmar i sitt party vid ett och samma tillfälle, erbjuder spelet ett enkelt gränssnitt där man enkelt kan plocka fram eller byta ut medlemmar mot andra bekantskaper man skaffat sig under äventyrandets gång.
Och äventyrande finns det gott om, vilket ytterligare understryker Biowares engagemang och all möda de lagt ner på Dragon Age: Origins. Handlingen, som i grunden går ut på att rädda världen från att utplånas av de onda Darkspawn, är trots sin stereotypiska utformning enormt välskriven. Här finns nämligen en gedigen mängd legender och berättelser som man matas med som spelare, samtidigt som spelets egen handling utspelas, vilket gör att allting får ett fantastiskt djup och känsla av autenticitet. Lägg sedan till att man lyckas undvika en hel del klyschor och krydda med en del oväntade vändningar och konspirationsteorier. I sann Bioware-anda är det mer på spel än man i början tror och ganska snart är man indragen i en soppa som bara ser mörkare ut för varje steg man tar. För, och det är ingen underdrift, det här är utan tvekan den mörkaste saga vi matats med från spelstudion hittills. Dessutom den blodigaste och brutalaste, för här har man inte sparat på rödfärgen det minsta, nej tvärtom, det går nästan till överdrift. Men en sådan sak är lätt att förlåta då blodigheten passar utmärkt in i den cyniska historia Dragon Age trots allt bjuder på.
Nu är det inte allt som fördjupats och expanderats från de tidigare generationers rollspel, självfallet har Bioware även förenklat en massa och lärt sig av vad som fungerat bra i senare spel som Mass Effect. Till exempel har man nu en gemensam inventory för alla karaktärer, vilket gör föremålshanteringen så mycket enklare. Även erfarenhets- och levelsystemet är mer översiktligt och känns förmodligen mycket mer naturlig för dem som är mer bekanta med dagens onlinerollspel. Även det nya färdighets- och hantverkssystemet är enkelt, översiktligt och smidigt. Inga onödiga krusiduller i kontrollen med andra ord, vilket gör spelet mycket mer njutbart i längden. Även valet av vilken AI man vill att ens följeslagare ska ha har förenklats med en smidig drop-down-meny. Sedan är implementerandet av möjligheten att köpa DLC-material genialiskt, då Neverwinter Nights-spelen alltid saknade en bra lösning för detta.
Nu är dock Dragon Age inte på något sätt en revolution och faktiskt kan det sägas vara till spelets fördel. Det handlar snarare om en ren evolution där man byggt på redan fungerande koncept och finslipat dessa och berättandet i spelet till så nära perfektion man kan komma. Dragon Age: Origins är utan tvekan en port in i nästa generations rollspel och det är en ljus framtid för genren om Bioware och andra kan fortsätta utveckla sådana här kvalitativa mästerverk. Dragon Age: Origins är ett rollspel gamers världen över kommer att hålla nära sin hjärtan i år framöver.
En andra åsikt av Sebastian Magnusson:
Låt det en gång för alla stå klart - jag är en riktig, jävla bakåtsträvare ibland. Johan nämner redan i sin inledning några riktigt fantastiska rollspel men även det modernaste av dem är fem år gammalt, och de flesta närmar sig tioårsstrecket. Visst har det gjorts schyssta rollspel på senare tid också, men jag som minns Biowares och Black Isles storhetstid tycker ändå moderna storspel som Mass Effect och Fallout 3 känns lite dummare, lite ytligare och lite fattigare.
Striderna i Dragon Age: Origins är samma sorts små taktiska mästerverk som jag njöt av i Baldur's Gate och övriga Infinity Engine-spel. Enklare strider fungerar utmärkt att ta sig an i realtid och tredjeperson och jag uppskattar detta sätt att avverka slentrianslagsmål men när det kommer till de riktigt hårda bataljerna får jag raskt zooma ut till fågelperspektiv och börja nyttja samma tänkt som krävs i X-Com eller andra squad-baserade strategispel.
Men framförallt lyckas Dragon Age: Origins framkalla den säregna känslan av att faktiskt besöka en annan värld. Det har inte tagits genvägar med världsbyggandet eller karaktärsteckningarna utan det bildar en helhet som gör att jag kan förlora mig i spelet utan att behöva tänka på att det är just ett spel. Dialogvalen åtminstone förefaller meningsfulla och avgörande istället för det själaförstörande "tryck A för att få ditt quest". Detta är grundstommen i vad jag egentligen vill ha ut av ett rollspel, just att kunna rollspela.
Dragon Age: Origins har en del småbrister men de är just det - små - och för ovanlighetens skull är det inget som stör min helhetsupplevelse, resten av spelet överskuggar helt enkelt dessa. Jag var ärligt talat beredd att ge upp hela genren som förlorad innan detta. Dragon Age: Origins har återställt min tro.