Batman: Arkham Asylum Xbox 360

Vi som följt utvecklingen av Arkham Asylum vet att utvecklarna Rocksteady vid ett flertal tillfällen själva uttryckt sin fascination över Batman och allt knutet till honom. Att spelet har varit ett kärleksbarn för dem märks verkligen och allt känns som en enda lång hyllning till DC Comics svarte riddare. Jag tackar, tar emot, och sväljer allt med hull och hår. Inte bara för att Batman är bland de häftigaste karaktärer människan skapat, utan också för att man något oväntat levererat ett av årets hittills bästa spel.

Spelets handling är ett av många tydliga exempel på att ambitionen bakom detta spel ligger väldigt högt. Batman har än en gång hindrat sin ärkefiende Jokern från hans upptåg och transporterat honom till Gothams rättspsykiatriska sjukhus; Arkham Asylum. Batman anar dock ugglor i mossen, Jokern verkar väldigt lugn och rofylld med att bli fastspänd och inlåst. Mycket riktigt så vänder också den leende skurken ganska snart på steken och allt visar sig vara ett bakhåll. Batman blir inlåst i Arkham Asylum, nu under Jokerns kontroll, och för att stoppa Jokern måste nu Batman spela med i hans bisarra spel. En klassisk katt och råtta-lek uppstår. Här tar spelet vid, efter en introduktion som med hjälp av både bild och ljud direkt fångar känslan som sen är genomgående i hela spelet.

Arkham Asylum är en perfekt miljö för ett spel att äga rum i och man har också lyckats skapa en väldigt påtagligt skitig atmosfär. Fängelset är stort, mörkt och nedgånget. Dock bjuder ön på andra miljöer också och variation blir aldrig en bristvara. Att se spelet i rörelse är till stor del en fröjd, men det är samtidigt inget grafiskt mästerverk. Bilduppdateringen blir vid vissa tillfällen lidande, och när kameran zoomar in på några av de mindre viktiga karaktärerna ser man att de inte fått lika mycket omsorg i animationen som spelets huvudpersoner. Överlag är det dock en väl godkänd grafisk presentation, med färgval och en grafisk stil som känns perfekt för ändamålet. Ljudmässigt sviktar röstskådespelet lite på de mindre rollerna men för spelets huvudpersoner ligger man på högsta nivå, tack vare Kevin Conroy som Batman och framförallt Mark Hamill som Jokern. Musiken gör också den sitt jobb, sticker inte ut nämnvärt men finns där i bakgrunden och skänker tillsammans med alla andra element en stämning värdig Gotham City.

Bakom alla av fängelsets rostiga galler finns givetvis också en hel del fiender som alla vill ta sin hämnd på vår hjälte. Som bekant är Batman en superhjälte utan egentliga superkrafter. Dessa förutsättningar gäller också i spelet, men ändå känns det verkligen som att du kontrollerar just en superhjälte. Förutom att Batman är i fysisk topptrim har han ju dessutom tillgång till en rad av häftiga och användbara prylar, grundade i hans dräkt och i hans bälte. Den mest användbara är en typ av mörkerseende, som låter Batman se sina fiender genom väggar, fingeravtryck och lämpliga gömställen. Detta mörkerseende kallas i spelet för Detective Mode och agerar som en av spelets tre olika spelmoment.

De två andra momenten består av ett fightingläge samt ett läge man valt att kalla Predator Mode. Fightingdelen är precis vad det låter som och för vår favorithjälte är det inget problem att ta sig an ett flertal av Jokerns lakejer samtidigt. Som han själv uttrycker så äter han sådana smågangsters till frukost. Kontrollen sitter precis där den ska och är varken för enkel eller för svårhanterlig. Ett kombosystem ger efter ett tag möjlighet till speciella attacker och kast och även om systemet till en början verkar enkelt så krävs det en hel del fokus för att bemästra det, inte minst i spelets senare delar. Ändå är det i Predator mode som spelet verkligen glänser och Batmans strategiska tänk porträtteras här väl. När dina fiender bär tyngre vapen har du ingen chans att konfrontera dem öppet, utan sjunker då tillbaka i skuggorna och oskadliggör dina fiender i tysthet, en efter en. Detta läge genomförs på ett väldigt tillfredsställande sätt och Batman har ett sätt att smyga som borde få både Solid Snake och Sam Fisher att skämmas. Du känner dig verkligen som ett rovdjur när du tyst sitter strax ovan din fiende och väntar på rätt tillfälle, medan han nervöst strosar omkring under dig.

Det mest fantastiska med allt detta är hur väl allt flätas samman. Du begraver enkelt ett flertal timmar i spelet utan att känna av det, mycket för att varje läge känns genomtänkt och behövligt och framför allt väldigt underhållande. Alla dina favoritskurkar finns på ett eller annat sätt med i spelet, många gånger agerar de boss och andra gånger finns de med i bakgrunden. Batman är stor, mörk och benhård. Jokern är sprattlig, ivrig och minst sagt oberäknelig.

Hela slutet känns dock lite väl sammanfattat och spelet tar slut väldigt abrupt, vilket är lite synd. Att spela spelet kan ta allt mellan 8-14 timmar, beroende på hur du väljer att spela det, och kan ur den synvinkeln uppfattas som för kort. Omspelningsvärdet är inte det heller vidare högt. Visst, du bör spela spelet mer än en gång, men förutom huvudkampanjen och de 16 utmaningarna du finner i spelets Challenge mode finns det inte så mycket mer att hämta.

Dock blir jag knockad av det här spelet, som om jag blivit träffad av Batmans hårt knutna högernäve. Jag var helt enkelt inte beredd på att det skulle vara så här bra. Kortfattat är det årets hittills största överraskning. Inte bara för att det är ett bra licens-spel, utan snarare för att det är så pass bra att det vid årsskiftet kommer finnas med på många listor över 2009 års bästa spel, inkluderat min egen. På den nivån ligger spelet, mycket tack vare den perfekta tempoväxlingen och utsökta miljön som man lyckats skapa. Det är inget mästerverk, men inte heller väldigt långt ifrån det. De brister som spelet besitter är inget man kommer minnas när man om några år pratar om det bästa superhjälte-spelet någonsin.