Heavy Rain Playstation 3

Jag hade lite svårt att få grepp om Heavy Rain på förhand och saken är faktiskt inte mycket klarare även efter att jag spelat igenom hela. Är Heavy Rain ett spel? Och kanske viktigare, är det ett bra spel? På vissa sätt är det så jobbigt uppbyggt att man bara vill slita sig i håret. Själva spelmekaniken är ofta bara en glorifierad "följa John" där man slaviskt upprepar de instruktioner som dyker upp på skärmen. Och dessutom på ovanligt jobbiga sätt, det räcker inte med att bara trycka på en knapp utan man förväntas vifta runt med alla delar av handkontrollen bara för att utföra de simplaste handlingar. Någon form av diabolisk kulmen på de så kallade "quick time events" som präglat bland andra Shenmue och God of War. Även när man faktiskt får styra runt sina karaktärer är det väldigt klumpigt att behöva hålla in R2 för att få dem att gå och alltför ofta tar de sikte i en riktning man inte alls tänkt, mycket för att kameran är låst till ett fåtal förutbestämda vinklar. Tvättlistan kan göras lång, men på de punkter vi normalt bedömer ett spel - spelkontroll, flyt, tempo, osv. - pendlar Heavy Rain mellan medelmåttigt och underkänt. Problemet är att jag sitter som förtrollad framför Heavy Rain ändå.

Och det är ofta svårt att helt förstå verk som gör något nytt. Visst har många andra spel levt på sin handling, men det finns inget annat som offrat precis allt annat till förmån för berättandet. Mina inledande klagomål har inte sin grund i tafflig programmering eller korkade designbeslut utan Heavy Rain fungerar som det gör för att stödja berättelsen. Att inte själv få välja kameravinkel eller fritt styra sin avatar gör också att illusionen inte bryts av polygongubbar som står och moonwalkar mot en vägg. Det är sekundärt att vad vi brukar kalla själv spelet faktiskt är tråkigt, när det bara utgör en fond för det verkligt intressanta.

Men det är ändå missvisande att bara avfärda Heavy Rain som en film med knapptryckningar. Det bär spår av peka & klicka-äventyr men det som är lättast att likna det vid är Quantic Dreams förra spel Fahrenheit, och har man tillryggalagt det har man lite större insikt i vad Heavy Rain faktiskt är för något. Denna gång har man dock gått steget längre i att involvera spelaren. Att man behöver luta hela handkontrollen för att dricka ett glas mjölk gör att man får en närmare koppling till det som sker. Det låter skitfånigt, men det funkar faktiskt. Det är på det sättet spelvärlden alltid kommit undan, det var därför vi grät när Aeris dog. Vilken tafflig fjortisanime som helst lyfts per automatik när man får vara delaktig. Och även om Svenska Akademien antagligen skulle rynka på näsan även åt Heavy Rain så är det mer skickligt berättat än det mesta i spelvärlden. Även så spännande saker som jakten på en seriemördare är mer alldagligt, mer jordnära, än vad vi är vana vid i spel. Karaktärerna är kanske inte de mest enastående någonsin, men de är åtminstone karaktärer istället för karikatyrer. Vad jag egentligen vill ha sagt är att Heavy Rain skulle bli en ganska genomsnittlig film, men den extra patos som interaktion medför lyfter det hela till en otroligt tät historia.

Som ju faktiskt går att påverka. Det finns saker som alltid kommer att inträffa, men annat ligger faktiskt under spelarens kontroll. Mest påtagligt är det i detaljerna. David Cage har sin historia han vill berätta, men du får vara med på ett hörn. Ethan kommer alltid att få blackouter, men väljer han att berätta om dem för polisen? Är privatdetektiven Scott en försupen föredetting eller en duglig karl som kan stå pall för det mesta? Det andas rollspel, mer specifikt Bioware-rollspel, om det hela men i en betydligt större utsträckning och finkornighet. Det finns inget game over, inget slut förrän eftertexterna. Gör du medvetet eller ofrivilligt usla val så får du leva med dem. Konsekvenser bortom att man tappar ett extraliv har alldeles för länge saknats i spelvärlden, och på den punkten älskar jag Heavy Rain. Det är inte bara dialogval det handlar om, utan man ges möjlighet att skådespela varje del av scenerna efter eget tycke.

Apropå skådespeleri så är Heavy Rain förresten det första spel som har genomgående sådant. Jag tyckte Mass Effect 2 tog stora kliv mot mer engagerande berättande när man fick aktörer som inte bara stod och stirrande på vandra medan de pratade utan faktiskt rörde sig lite, men lik förbannat blev jag otålig och läste textraderna istället alltför ofta. Det har aldrig fallit mig in i Heavy Rain (vilket är tur, eftersom dialogen inte går att hoppa förbi). Även när ämnet är mindre intressant så får man aldrig intrycket att det rör sig om några generiska minspel, allt som sägs och görs i Heavy Rain har en tanke bakom sig.

Inte sedan Bioshock har jag upplevt ett spel med en så fantastiskt tät stämning. Det har en kompromisslös vardaglighet i såväl scenarier som spelupplägg som stundvis kan kännas tröttsam om man försöker återvända till gamla scener men är fullkomligt förtrollande vid första besöket. Heavy Rain är inte spelvärldens mytomspunna "Citizen Kane". Det anammar i för stor utsträckning en annan konstarts formspråk för att kunna kännas som definierande för spelmediet. Men de viktiga steg Heavy Rain tar i jakten på sin vision gör att man på goda grunder kan kalla det för spelvärldens svar på "The Power and the Glory".

Ibland tar Heavy Rain grafiska och berättarmässiga genvägar man tveklöst accepterat i andra spel, men här krossas den fragila stämning som trots allt är spelets starkaste kort, men trots både detta är det omöjligt att inte rekommendera Heavy Rain. Om det faktiskt är ett bra spel eller ej är jag fortfarande lika osäker på, men alla förtjänar att försöka ta reda på just det själva. Tittar jag trots allt på vår betygsnyckel ser jag att en åtta motsvaras av "ett mycket bra spel som bör ägas av alla som har konsolen". Det kan jag skriva under på och det är en siffra så god som någon. Den motsvarar vad jag tycker. Men än mer än i andra spel misstänker jag att allas svar kommer bli olika.