Animal Crossing: Let's go to the City

Trots att Mr. Resetti har stenkoll på den interna Wii-klockan verkar tiden i Animal Crossing stå stilla, något som gör spelet ganska lätt att kritisera. Grafiken är snarlik (om än mer högupplöst än) den i GameCube- och DS-versionerna, och spelmekaniskt har inte heller mycket hänt sedan dess. Systrarna Able sitter kvar vid sina symaskiner, Copper och Booker står i sin ständiga givakt och Nook ögnar fortfarande nya immigranter med giriga tvättbjörnsögon. Spelet är så likt sin DS-föregångare att det är möjligt att direkt importera sin by från det spelet till Wii-versionen, men importörer får se upp – DS- och Wii-spelen måste vara från samma region för att det ska fungera.

Storstaden är lustigt nog flera gånger mindre än byn.

Men om det är något spel som kan komma undan med orubblig konservatism så är det Animal Crossing. Spelets lättillgänglighet är dess styrka, och alltför omvälvande förändringar hade förmodligen varit förödande för ett spel vars grundkoncept var fulländat redan från första versionen. Det är svårt att föreställa sig hur kaninen Bunnie - vars mentala hälsa verkar hänga på hur fint städat hennes rum är - skulle reagera på till exempel ett Animal Crossing med MMO-inslag. De återkommande spelmomenten är som vanligt helt lysande: dialogen är ytterst charmig, variationsrikedomen fantastisk givet den begränsade spelvärlden, och spelets adventskalendermentalitet – att erbjuda något nytt att upptäcka eller göra varje dag – är fortfarande lika tilltalande.

De nyheter som Animal Crossing – Let’s go to the City faktiskt erbjuder är varken särskilt många eller särskilt relevanta. Staden som nämns i titeln nås via en bussresa med den alltid lika trivsamme Kapp’n –som i den här versionen fokuserar på raggningstips – men eftersom den knappt är mer än en skärm stor blir känslan bakgata snarare än storstadsvimmel. Bortsett från ett auktionshus, en lyxaffär och en ganska meningslös ståuppteater finns det inte heller så mycket nytt i staden att utforska, och förmodligen hade de nya besöksmålen lika gärna kunnat ligga i byn. Wii Speak-mikrofonen har vi tyvärr inte kunnat testa då vi bara fick ett recensionsexemplar.

GP-redaktionen två minuter innan inspelningen av Spelfredag. Kan någon väcka Jonas?

Det Wii-anpassade gränssnittet är både positivt och negativt – att peka och klicka går för det mesta bra även om man ibland får vingla runt lite innan spelet förstår vad man försöker klicka på. Rörelsebaserad kontroll används med måtta, och fungerar för det mesta bra. Som vanligt går allt dock någon sekund långsammare än vad det borde göra – konversationer tar lite för lång tid att avsluta, det tar lite för lång tid för gränssnittet att komma upp på skärmen, laddningspauserna är lite för frekventa och så vidare. Kanske är detta ytterligare ett sätt att skapa den avslappnade atmosfär som Animal Crossing bygger på, men för vana spelare kan det vara en smula irriterande.

Animal Crossing – Let’s go to the City är fortfarande ett fantastiskt spel, och förmodligen bland de bästa tänkbara speljulklapparna till barn i engelsktalande ålder. För de av oss som redan avnjutit Gamecube- och DS-versionerna är det lite för mycket begärt att än en gång bygga samma hus, samla samma möbler, ha samma konversationer och genomlida samma bolånesvindel, men vi låter inte det komma i vägen för ett välförtjänt högt betyg.