 |
|
|
Tom Clancy's Splinter Cell Double Agent
Tom Clancy's Splinter Cell Double Agent  
Jag tänkte att vi skulle ha lite kul såhär i vintermörkret. Och vad är roligare än en klurig och intellektuellt stimulerande gåta? Nä, just det – nästan ingenting. Ok, här kommer den:
Vad är det för likhet mellan Tom Clancy och en väldigt tråkig grej (till exempel en tråkig gammal träbit)?
(Den här parentesen är din betänketid, men skynda dig för nu avslöjar jag snart svaret!)
Svar: Båda är jättetråkiga!
Nu fortsätter vi. Läst en brutalt enahanda bok någon gång? Somnat till en film eller spelat igenom ett spel utan att orka bry dig om handlingen för en sekund? Chanserna att Tom Clancy är inblandad är förbluffande stora. Exempel: Splinter Cell-spelen. Tom Clancy är inblandad i Splinter Cell-spelen. De berättar sagan om superagenten Sam Fisher och hans kamp mot terrorister samt andra farliga saker som exempelvis kineser, ryssar och kärnvapen. Har jag för mig. Tråkigt var det i alla fall.
Var med nu, för här kommer en oväntad vändning! Ett nytt Splinter Cell är utannonserat. Och, tro det eller ej, men det är de dramaturgiska ambitionerna som imponerar mest.
Angående moral. Jag är lite kluven vad gäller moral. Å ena sidan kan det vara lika tradigt som herr Clancy själv, å andra sidan kan det vara ungefär det intressantaste som finns.
Exempel på det förstnämnda: ”Nämen hoppsan! Här ligger ju 100 000 kronor och skräpar mitt på gatan, bäst jag är moralisk och lämnar in dem till polisen på studs!”
Exempel på det sistnämnda: Splinter Cell: Double Agent.
Jag ska berätta varför. Sams dotter dör i en tragisk bilolycka. Sam reagerar på förväntat sätt. De högsta hönsen i Amerika tänker ”Åh, om vi bara hade någon som kunde infiltrera den där farliga terroristorganisationen John Brown’s Army, någon som inte har någonting att förlora kanske?”. Sedan tänker de ”Oj, den där Sam Fisher verkar ju inte ha någonting alls att förlora”. Sam blir dubbelagent.
Men vägen till en topphemlig terroristorganisations hjärta är lång, brukar man ju säga. På dagordningen står först och främst ett antal brutala bankrån, traditionsenligt efterföljt av en fängelsevistelse. Syftet med allt detta stök är att ta kontakt med, och rymma tillsammans med, en av terrororganisationens frihetsberövade medlemmar. Att bli medlem i John Brown’s Army är inte som att registrera sig på gameplayers forum direkt (reklampaus: Det är smidigt och enkelt att bli medlem på gameplayers forum!).
Undertecknad hoppas på att bankrånen är spelbara, men är tveksam. Undertecknad hoppas också på att Sams tid i finkan kommer utgöra en betydande del av spelet. De som har upplevt Riddicks försök att undkomma Butcher Bay vet vad jag talar om. Att skaka galler gör sig oförskämt bra i spelform. Med stenhård atmosfär, storskaliga upplopp och en huvudkaraktär som för första gången tvingas smyga runt utan varken pistoler, latexdräkter eller illgröna varningslampor i pannan verkar Splinter Cell: Double Agent knappast bli undantaget som bekräftar regeln.
Men det svåra är inte att rymma från fängelset. Det svåra kommer sedan. ”Bevisa att du har vad som krävs!” ropar terroristerna och sticker en pistol i Sams hand. På golvet sitter en oskyldig civilist. Bakbunden. Skräcken lyser i hans ögon. Vi känner igen det från TV, fast den här gången är det annorlunda - pistolen är i din hand, avtryckaren vilar mot ditt finger, ansvaret ligger på dina axlar. Vägrar du skjuta honom riskerar du hela uppdraget och möjligheten att stoppa organisationens planerade våldsdåd. Är ”att göra det rätta” rätt sak att göra?
Ubisoft påstår sig ha byggt hela spelet kring dessa moraliska dilemman. De val man gör kommer ha långtgående konsekvenser, utlovar de. Och lite av nyckeln i det hela är just hur de kommer balansera de moraliska valen emot varandra. Det får inte bli för lätt att göra det lätta. Att inte skjuta. Hur de kommer gå tillväga är oklart. Blir det ”game over” om man inte beter sig som en trovärdig terrorist? Kommer ens uppdrag bli svårare att utföra eller kommer man gå miste om belöningar? Oklart, som sagt.
Ytterligare en av spelets balansgångar består i hur Sam tvingas följa regeringens order samtidigt som han måste vinna attentatsmännens förtroende. En ganska kvalificerad gissning är ju att hans båda arbetsgivares ambitioner inte är särskilt kompatibla. Att Ubisoft låter oss följa den andra sidan i ”kampen mot terrorismen” är lika modigt som det är spännande. Just terrorister har ju inte plockat hem så många ”fröken populär”-utmärkelser på senare tid, om man säger så. Förhoppningsvis är Ubisoft så modiga att de vågar framställa terroristerna som människor istället för monster. Förhoppningsvis kommer de även ge spelaren möjligheten att fatta sympatier för personer bland rörelsen.
Hur som helst – väldigt intressant kommer det bli. Och se där! "Väldigt intressant" är ju nästan så långt ifrån ”tråkigt” som man kan komma. Tom Clancys image är därmed i fara.
Klicka i eller utanför bilden för att stänga den.
|
| Relaterade bilder | Visa alla |
Klicka i eller utanför bilden för att stänga den.
|
|
|
|
 |
 |
|
 |
