Colin McRae: DiRT 2 PC

Jag minns mitt första möte med Colin McRae. Det var i de Höörska skogarna där jag och min frus morbror hade heta dueller bakom varsin rattförsedd PC. Glåporden och hånskratten kryddade rallyspelet som i övrigt var ett suveränt enspelarnöje jag hade hängivit mig åt hemma i Lund. Det som gjorde Colin McRae Rally bäst var realismen och känslan av närvaro. Nu har det gått ungefär åtta år och jag undrar om inte DiRT 2 är det första Colin McRae-spelet jag spelar på fem år. Inget är sig likt, men det blir en hel del igenkännande ändå.

Det är ju mycket jippo i DiRT 2, enligt genrens strävan mot coolhet och Hollywood-filmer med Vin Diesel i huvudrollen. Personligen ogillar jag det eftersom själva kärnan – racingen – hamnar i skymundan. Jag blev ärligt talat ganska orolig när jag möttes av London-banans något stela look, en stålarena uppblandat med grus och vattensamlingar. Det kändes opersonligt, åt Need for Speed: Shift-hållet som visserligen var bra men som just väldigt opersonligt. Banracing tenderar att dra åt det hållet. Men när jag presenterades för första rallybanan insåg jag DiRT 2:s kvaliteter och jag förstod att mycket ändå var sig likt under den coola ytan. Vi talar fortfarande om ett av världens bästa racingspel.

Men usch så frustrerande resa det blev i början. Jag började på Savage, sänkte till Casual för att till och med gå ner till Easy. DiRT 2 gav mig en rejäl utmaning och min ratt ville inte alls som jag. Men efter en hel del nötande kom jag in i de rätta takterna, men detta avslöjade också vissa problem med spelet. För det första känns det knepigt att man får erfarenhetspoäng även när man avbryter lopp. För det andra så känns funktionen där man kan spola tillbaka olyckliga incidenter och få en andra chans som något som inte bör finnas i ett realistiskt bilspel. Visst är det häftigt, men gillar man utmaningen som racingspel kan ge så blir en sådan funktion lika med fusk.

Evenemangen, banorna och de olika klasserna ger omväxling i spelet, och omväxling förnöjer. Rally-, Trailblazer- och Rallycross-banorna visar den kunskap man besitter när det gäller just rally. Det är otroligt tillfredsställande att perfekt glida runt en hårnålskurva för att trampa gasen i botten och köra ifrån motståndarna. Ännu mer tillfredsställande är det att ligga lite efter och tvingas pressa sina förmågor till det yttersta för att till slut komma ikapp och förbi. DiRT 2 gör det otroligt bra och bereder njutning både off- som online.

Men nog saknar jag den mer genuina omväxling som riktig rally ger. Men jag klagar inte direkt när man kastas mellan intensiv banracing på asfalt till supertajt rally på grus. Jag bara njuter. Exakt reaktion, tajt kurvtagning, explosiv racing – det är det som kommer att hålla mig kvar vid DiRT 2 under en lång tid. Det finns mycket att låsa upp, mycket att klara och utmaningarna man ställs inför när man ger sig på mänskligt motstånd är rejält pulshöjande. Så det blir till att ringa min frus morbror för nya bataljer. Jag ska bara spela lite mer först.