För ett halvår sedan lanserade Paradox Interactive sitt sidoprojekt till Europa Universalis-serien, med titeln Europa Universalis: Rome lyfte man fram aspekter av det politiska spelet som aldrig riktigt fått något uttryck i ursprungsserien. Nu är den första expansionen här.
Europa Universalis-serien har i sitt originalutförande inte på något vis stagnerat, men en viss försiktighet har möjligen drabbat utvecklarna, man väljer att finslipa snarare än förnya. En helt ny spelmodell skulle knappast gynna serien med dess trogna men kräsna anhängare. Romeprojektet får därför dels ses som en testplats för experiment och nya idéer, men dels som ett vettigare alternativ till att bara förlänga tidslinjen i ursprungsspelet. Det politiska spelet under 500- och 1500-talet skiljer sig vitt från varandra.
Det man framför allt har tagit fasta på är det finmaskiga nät av människor som stod bakom ledarna som regerade under romartiden, i Europa Universalis: Rome kunde man, i vissa avseenden liksom i Hearts of Iron-serien, interagera i mycket högre grad med specifika personer och deras familjer på ett sätt som inte alls fanns i den ursprungliga Europa Universalis-serien. Nytt i expansionen Vae Victis är att karaktärerna givits mycket mer personlighet, alla karaktärer har enskilda mål och politiska åsikter och kommer genom hela livet sträva efter att förvärva rikedom, en hustru, eller bli guvernör på sin egen födelseort. Detta gör att man ägnar mycket mer tid åt att utse rätt personer på rätt positioner, balansera makten mellan rikets mäktigaste familjer och se till att alla är tillräckligt tillfreds för att konflikter eller inbördeskrig inte ska uppstå. Det här systemet får en del spännande och oväntade uttryck, den populäre generalen för din huvudarmé med tiotusentals lojala soldater och en gigantisk förmögenhet måste hållas nöjd för att han inte ska starta inbördeskrig, hans enda mål i livet är att få en son, men han har fyllt sextio och har en jämngammal fru. Den cyniske spelaren kan då lösa problemet genom att lönnmörda frun och sätta allt sitt hopp till att generalen hittar en yngre fru som ger honom en son som i sin tur gör fadern så tillfreds att han inte hittar på några dumheter.
Vae Victis får på det här viset en särskild karaktär som strategispel, det handlar inte lika mycket om relationerna internationellt som det handlar om de nationella relationerna. Bara uppgiften att hålla ihop krafterna inom det egna riket blir nog så krävande.
Därtill innehåller spelet en lång rad förbättringar av originalspelet, ett par nya funktioner och möjligheter, men tillsammans med de justeringar av artificiell intelligens och gränssnitt som utförts är expansionen fortfarande inte det måste det hade kunnat vara. Det förlänger originalspelets hållbarhet avsevärt, men uppskattade man inte det i förhållande till ursprungsserien så lär inte expansionen förändra den ståndpunkten.
;)
;)
