X-Men Origins: Wolverine

När utvecklare talar allt för väl om sina spel innan release blir jag alltid skeptisk, och Raven Software har inte varit försiktiga med att sprida lovord om X-Men Origins: Wolverine. Skyhöga på hybris har de slängt ut sig ord som ”bästa licensspelet någonsin” och annat som är väldigt svårt att tro (alla vet ju att Barbie Horse Adventure håller den titeln), men de har ändå inte varit helt fel ute i sitt hojtande.

Wolverine är nämligen roligare än genomsnittsspelet baserat på populära licenser, men det är kanske inte heller så konstigt då Raven, utan att skämmas, har snott idéer från Devil May Cry, God of War och Ninja Gaiden. Spelet följer samma stil som ovannämnda lir med linjära banor där du som en flyförbannad Wolverine lemlästar fiender på löpande band i allt från högteknologiska laboratorium till iskalla vinterlandskap. Då och då slängs man även tillbaka till Wolverines karriär i Afrika, något som gör den redan småkluriga och taskigt skrivna handlingen än mer förvirrande, men miljövariationen räddas en aning. Jag antar att om man gillar filmen och vill spela igenom en blodigare och interaktiv version av Wolverines ursprung kan det vara en intressant berättelse att följa, men för oss vanliga dödliga är det en ganska standardhistoria som fyller sitt syfte men inte mer.

Rent spelmässigt tar X-Men Origins: Wolverine det säkra före det osäkra och gör egentligen ingenting som känns unikt eller spännande. Man kan växla mellan starka och snabba attacker, utföra en massa olika grepp och kast, eller ta hjälp av mordvapen i miljön. Det finns även lite simpla rollspelselement där du kan uppgradera Wolverines hälsa och klor. Man får även möjlighet att slänga erfarenhetspoäng på specialattacker som Wolverine plockar på sig under spelets gång. Släng in Kratos, Zeus och lite tzatziki och vi har God of War. Typ. Ett problem med att det är Wolverine som innehar huvudrollen i spelet är att han inte har några andra krafter än sina klor, sin snabbhet och möjligheten att självläka omänskligt fort (vilket ser ganska effektfullt ut när man ränner omkring som ett benrangel med Hugh Jackmans fejs), det finns alltså inga andra vapen att tillgå. Tyvärr gör detta att striderna lätt bli enformigare och sällan känns unika, till skillnad från exempelvis Ninja Gaiden 2 där man har ett gäng vapen till ditt förfogande.

Striderna är dock riktigt snabba och våldsamma och har ett härligt flyt som är viktigt för att den här typen av spel ska gå att avnjuta överhuvudtaget. Och det gör jag, njuter alltså. Jag njuter av att kasta mig från fiende till fiende och höra en vrålande Wolverine morra sina one-liners samtidigt som han ger sina fiender en amatörlobotomi. Jag njuter av att snabbt kunna röra mig mellan mina offer utan att slita mitt hår över komplexa kontroller. Men sen kollar jag på klockan och inser att efter en halvtimme är jag lite uttråkad och börjar göra något roligare som att hänga upp tvätt eller plocka navelludd.

X-Men Origins: Wolverine är ett spel som inte är särskilt svårt att ringa in, men det är väldigt svårt att sätta ett slutgiltigt omdöme på det. Striderna är snabba och våldsamma och egentligen håller de hög klass rakt igenom. Grafiken känns ganska medioker, handlingen ointressant, men kontrollen är responsiv vilket gör striderna bra mycket lättare att sätta sig in i, trots bristande variation. Tyvärr är det så standard och saknar innovation att det är svårt att rekommendera till de som vill ha det nya och fräscha. Har man spelat God of War vet man vad det handlar om och det krävs ett ganska friskt intresse för Wolverine och Hugh Jackman för att smälta för det här.