Uncharted 2: Among Thieves Playstation 3

Det tog mig ett bra tag innan jag faktiskt gav mig på det ursprungliga Uncharted. Jag var inte säker på att jag var sugen på någon ny Tomb Raider-klon, oavsett hur väldesignad den var. Men efter idogt tjat från de av mina vänner som faktiskt spelat det gav jag med mig och därefter satt jag som klistrad framför tv:n ända tills eftertexterna rullade förbi. När jag nu sätter mig ned med uppföljaren ligger förväntningarna därmed något högre och även fast Uncharted 2 inte kommer som en lika stor överraskning så lyckas det tveklöst infria dem.

Spelet lägger ribban direkt, det första man får se är Nathan Drake vaknandes upp i ett tåg, blödande ymnigt från flertalet sår. Just som man börjar tycka att det ser mörkt ut för vår orubblige hjälte inser man, i samma ögonblick som Nate själv, att tåget i fråga hänger lodrätt utför ett istäckt klippkrön. Blotta sekunder senare dinglar han från den sista vagnens räcke och det är här man själv får ta över, kravlandes utanpå och inuti de vacklande tågvagnarna meter för plågsam meter. Det känns som om självaste naturen vänt sig mot en när de ilande bergsvindarna kastar runt en som en vante och delar av den söndertrasade klippfasaden med smärtsam pricksäkerhet störtar ned likt hundratals kilo död. När man äntligen uppnår vertikalitet är det bara för att upptäcka att de sista resterna av tåget nu bestämt sig för att rasa ned i avgrunden och man får uppbåda en sista rusning följt av ett gravitationsföraktande språng innan man slutligen landar i säkerhet på bergstoppen. Ensam i den bitande vintervinden och halvt medvetslös av blodförlust. Allt blir svart.

När skärmen åter tonar in bländas man inte av snö och is, utan en gassande sol. Det är tre månader tidigare och Nathan slappnar av under palmbladen med en kall öl i handen. Ganska snart introduceras Flynn, en gammal bekant som kommer med ett oemotståndligt förslag. Ett simpelt inbrott på ett museum är allt som krävs för att finna vägen till Marco Polos försvunna orientflotta. Spänning och högvis av pengar, vad mer kan en världsvan äventyrare begära? Beslutet är så gott som taget i och med att den tredje kumpanen äntrar bilden - Chloe, en mörkhårig skönhet från Nates förflutna. Sagt och gjort, en pakt sluts, heder tjuvar emellan. Som Drake själv uttrycker det, vad skulle kunna gå fel? Detta är upptakten till en hisnande resa till världens fyra hörn tävlandes mot en psykopatisk krigsförbrytare i jakten på en sägenomspunnen skatt.

Mycket av det som gjorde ettan bra har bibehållits intakt i uppföljaren. Det är fortfarande precis lika kul att svinga sig mellan trädgrenar och kräla runt i dammiga katakomber och bortsett ett fåtal tillfällen där kameran eller kontrollen väljer att trilskas finns det inte mycket annat att säga än att Naughty Dog lyckats slipa det gamla Tomb Raider-upplägget till nära nog perfektion. Annat är till och med bättre än i föregångaren. Jag minns till exempel att stridernas frekvens och omfång var något som jag brukade störa mig på men trots att de punkterna inte förändrats nämnvärt i Uncharted 2 så ser jag här istället ofta fram emot att få ge mig i kast med fiender. Istället för att bara få en näve klonliknande skurkar slängda över sig och sitta och skjuta prick bakifrån närmsta skydd premieras istället rörlighet i bataljerna. De flankerar, kastar granater och utnyttjar miljöer och tillgänglig utrustning med en livsfarlig effektivitet som kräver att man ligger på samma nivå själv. Drakes akrobatiska förmågor vävs in i striderna på ett smidigt sätt när det ständigt gäller att förflytta sig för att hitta de optimala positionerna.

Därutöver kryddas actionsekvenserna flitigt med nya halsbrytande moment som håller variationen uppe. Precis när man börjat tröttna på att skjuta legoknektar tar det hela en skarp vänstersväng och man finner sig istället lekandes en dödlig katt-och-råtta-lek med en stridsvagn i en ödelagd bergsby eller vilt hoppandes mellan olika fordon i en lastbilskonvoj medan man jagas av en helikopter. Det enda smolket i glädjebägaren är att skyddsmekaniken fortfarande inte alltid drar jämt med mig. Ibland när jag trycker på cirkel för att ta skydd rullar Nathan bara runt som en fåne på marken medan det andra gånger kan vara stört omöjlig att få honom att släppa sin fredade position för att istället rycka fram. För det mesta fungerar det bra, men det strular tillräckligt ofta för att man jag ska störa mig på det.

Även grafiken känns snäppet vassare än i föregångaren. Det är kanske inte det polygonrikaste spel jag sett men den otroliga detaljrikedomen och de stora pampiga vyerna gör ändå Uncharted 2 till ett väldigt snygg spel. Framförallt är det kanske miljövariationen som förbättras sedan ettan. Ena sekunden är man i en tropisk djungel där solstrålarna suggestivt spelar över den prunkande grönskan. Stunden senare tar man sig kanske fram genom ett kargt klipplandskap täckt av is och snö eller dinglar från en tvättlina i en sönderbombad Himalayansk stad. En skickligt surroundseparerad ljudbild ackompanjerad av ett episkt soundtrack gör i sammanfattning Uncharted 2 till ett spel som gör rättvisa åt vilken hemmabioanläggning som helst.

Och just bio är vad Uncharted 2 luktar. Mer specifikt den sortens gamla goda matinéäventyr som knappt görs längre, där skurkarna är onda, kvinnorna fagra och hjälten döljer ett hjärta av guld bakom ett bryskt yttre. Rappa oneliners avlöser varandra och Drake själv känns som Harrison Fords och Nathan Fillions oäkta kärleksbarn. Det är lite underligt hur mycket man fäster sig vid karaktärerna för hade detta faktiskt varit en film hade karaktärsteckningarna antagligen inte känts mycket mer än medelmåttiga. Om man kan härleda detta till att tv-spel generellt är usla på att berätta historier eller att det bara blir mer engagerande när man själv får delta borde kanske vara osagt, men jag misstänker att sanningen ligger någonstans däremellan. Oavsett vilket kan jag inte låta bli att charmas av Nathan och hans följeslagare och en stor behållning med spelet är just den berättelse som målas upp.

I kontrast mot detta känns flerspelarläget aningen omotiverat. Missförstå mig inte, det är både välgjort och kul och det smidigare rörelsemönstret ger en ytterligare dimension till vad som hade kunnat vara betydligt mer ordinära bataljer men det känns inte riktigt som att det passar in i helheten. Kompetent utfört eller ej har jag också svårt att se Uncharted 2 i längden hävda sig mot de redan etablerade onlinespelen.

Men det är som sagt i känslan av äventyr som Uncharted 2 vinner sina största poänger. Spelets styrka är hur otroligt välregisserat det är, och då pratar jag inte nödvändigtvis om mellansekvenserna. Ingen kan förneka att pusslen är snillrika, plattformselementen välavvägda och striderna actionfyllda men det är framförallt samspelet dem emellan som imponerar. Det är en tio timmar lång berg-och-dalbana av ”oh shit”-ögonblick som pågår precis tillräckligt länge för att man ska känna sig nöjd men inte less.