Star Ocean: The Last Hope Xbox 360

Utvecklarna Tri-Ace har kanske inte världens längsta meritlista. Men under åren som aktiva spelutvecklare har dom lyckats producera fantastiska titlar som Valkyrie Profile, ett av världens bästa spel om man frågar undertecknad. Rollspelsfabriker från öst verkar dock numera sitta i motvind och frågan är om den senaste kreationen från Tri-Ace kan vända trenden och bevisa att det ännu finns hopp för en döende genre som länge saknat innovation.

Ett rollspel med djupa dialoger.

The Last Hope är det femte kapitlet i denna episka rymdopera men utspelar sig kronologiskt före övriga delar i serien. Mänskligheten har med nöd och näppe överlevt det tredje världskriget. Jordens klimat har förändrats radikalt och för att överleva har världens länder ingått i ett samfund för att tillsammans bilda en koloni i rymden. Tack vare en professor vid namn Trillas Bachstein fann man en lösning i hur man på bästa sätt skulle färdas genom solsystem och galaxer för att hitta ett nytt hem. Tio år efter denna händelse tar spelets handling fart och man får bekanta sig med protagonisten Edge Maverick och hans barndomsvän Reimi Saionji. Två ynglingar som tillhör en av fem forskningsgrupper som fått i uppgift att utforska en planet vid namn Aeos, som under en längre tid ansetts vara en perfekt planet att bosätta sig på. Självklart går något helt fel under resans gång och gruppen separeras. Edge och Reimi kraschlandar på Aeos och börjar sitt sökande efter förlorade kamrater .

Det kan låta okej på pappret, men handlingen rinner ut ganska snabbt och blir till en soppa av klichéer från alla tänkbara håll. Flera partier av handlingen har dessutom en tendens att repeteras. Jag har personligen inget emot långa mellansekvenser, men när det backas upp av dialoger som innehåller nonsens, samt ett av spelvärldens sämsta skådespelarinsatser, så kan det bli ett ganska obehagligt resultat. Och då har jag endast skrapat på ytan.

Det är synd om Reimi. Hon råkar ut för snuskigt placerade kameravinklar vid flera tillfällen under spelets gång.

The Last Hope bjuder dock i övrigt på en värld som är ganska packad med innehåll. Numera kan man färdas mellan olika planeter och varje område är gigantiskt. Vilket emellanåt kan vara ett problem. Sparpunkter är snålt utplacerade och vid tillfällen då man har färdats långt för att slå ihjäl någon kan man på resande fot tillbaka bli nerklubbad och få göra om hela härligheten. Något som är ännu mer irriterande är att man senare i spelet ständigt måste byta skiva om man vill återvända till områden som man tidigare har besökt. En teknisk miss som lär skrämma slag på många. Men skulle man inte vilja ägna sig åt att föra handlingen framåt och se ett av spelets många slut, finns det en mängd olika sidouppdrag att sysselsätta sig med. Något som gjorde dom tidigare spelen populära var möjligheten att ge sina karaktärer olika färdigheter, som att laga mat, studera alkemi eller skapa egna vapen. Dessa inslag återkommer även här i ett något mer avskalat och lättförståeligt system.

Rent estetiskt pendlar The Last Hope från att vara ganska vackert, till en designmässig katastrof. En hel del av miljöerna ser sterila ut och saknar identitet. Vilket även gäller karaktärsdesignen som hade kunnat vara direkt hämtad från Phantasy Star eller valfri animerad budgetfilm från Japan. Något som däremot lyfter stämningen är musiken och Motoi Sakuraba traditionell anda, ett riktigt bra jobb.

Tuffa strider i en kallare del av universum.

Stridssystemet är actionbetonat och tillåter spelaren att slåss i realtid. Och man behöver inte oroa sig för slumpmässiga strider då fienderna syns innan en konfrontation och traskar runt. Det är fyra hjältar som gäller på plan och med en enkel knapptryckning kan man välja vilken karaktär man vill ta kontroll över. Ett par nya inslag är att man kan hoppa och kontra fiendernas attacker genom en sekvens som kallas för Blindside. Dessutom finns det ett belöningssystem som aktiveras när man klarar en strid på ett specifikt sätt. Även om det blir frustrerande ibland är striderna över lag balanserade och näst intill beroendeframkallande. Positivt med andra ord.

Star Ocean: The Last Hope lider av många skavanker som borde ha rättats till. Efter fiaskot med Infinite Undiscovery kan man tycka att Tri-Ace borde ha lärt sig vid det här laget. För generellt gör spelet inget bättre än sina föregångare, och varför man bevarar klichéer istället för att göra något nytt är helt oförståeligt. Men lyckas man ta sig igenom den usla presentationen hittar man ett helt okej rollspel. Inget mer.