Chronicles of Riddick: Assault on Dark Athena

De två svenska spel jag håller högst, genom tiderna, är Rallisport Challenge 2 och The Chronicles of Riddick: Escape from Butcher Bay. Två titlar som blev Xboxens starkaste kort, men har sedan dess fallit lite i skymundan. Något Rallisport Challenge 3 är inte ens utannonserat och Riddick-konverteringen (som sedan blev en förlängd version) har dragit ut på tiden. Men. Misströsta inte. Nu är The Chronicles of Riddick: Assault on Dark Athena här och hoppet kommer åter. För det är ett bra spel. Fortfarande.

Är man inte som undertecknad, gammal som gatan, kan det dock krävas en förklaring om vad The Chronicles of Riddick är - ett ovanligt lyckat licensspel som varvade smygande, action och riktig hårdhet på föredömligt sätt. Tänk Prison Break och det närmar sig. Hela spelet är en stor del i nyutgåvan. Grafiken är dock upputsad och spelkänslan känns fortfarande fräsch. En historielektion och ett riktigt bra spel i ett, vilket bör klassas som en vinnarkombo.

Att bara ge ut ett ”gammalt” spel, om man ger det en ny förpackning, blir dock lite tunt. Därför har man förlängt originalet med en extra kampanj, Assault on Dark Athena. Man är fortfarande Riddick, man är fortfarande hård och man levererar fortfarande one-liners. Handlingen utspelar sig direkt efter originalspelet och ger således en förlängning av handlingen. Är man otålig att testa nymodigheterna kan man dock inleda spelandet med Assault on Dark Athena, vilket är bra då det erbjuder mer valfrihet. Samtidigt blir det både förvirrande och upprepande när man måste spela tutorialen två gånger samt helt kan vända handlingen åt fel håll bara för att man börjar med det senare. Det känns inte riktigt som en optimal lösning, även om Assault on Dark Athena, när allt kommer omkring, är en föredömlig förlängning som bibehåller Riddick-känslan utmärkt.

Som ett Kinder-ägg av toppklass innehåller även nyutgåvan ytterligare en beståndsdel - ett liveläge. Tyvärr känns det mest som en sak som kommit till ”för att det ska finnas”, inte för att man velat revolutionera genren. The Chronicles of Riddick är mer äventyrsaction snarare än en förstapersonsskjutare och när det online i flerspelarläget försöker gå åt det senare blir det grundläggande och inte speciellt underhållande. Av de tre delarna blir därför onlineläget den minst intressanta.

Oavsett extramaterial har den grundläggande frågan i fallet Riddick ändå varit – håller det idag? Lever det inte bara på nostalgi och Vin Diesel? Kanske. Kanske inte. Har man inte en upplevelse av Riddicks originaläventyr i bagaget reagerar man förmodligen mer på att speldesignen ibland känns gammal, oförlåtande och lite slösint. Samtidigt så är det långt ifrån dåligt och har stort värde även idag. Och när man sedan förlänger med utmärkta Assault on Dark Athena tycker åtminstone jag att det kvalificerar för ett köp. Jag har svårt att se The Chronicles of Riddick slåss om titlar som årets spel, men det är trots allt ändå en stark titel och något av den svenska spelbranschens absoluta stolthet. Och bara en sådan sak är värd att spana in.