Ninety-Nine Nights

Jag störtar mot fienden, och de störtar mot sin död. De är fler än jag kan räkna - en bubblande, brusande våg av hat som bara kan kuvas med kallt stål och brinnande ursinne. Om ett ögonblick kommer jag vara mitt bland dem. Ögonblicket har kanske varat för evigt nu, det känns nästan så, men snart bryts vågen mot klippan. Snart virvlar jag runt bland dem. Adrenalin pumpas ut i min kropp. Mitt hjärta slår snabbare.

Men! Något stämmer inte. Var är ljuden? Var är trummorna som skulle kunna dåna ikapp med mina hjärtslag och varför är fienden så tyst? Hundratals troll störtar mot mig och jag hör inte ens ett fotsteg. Mitt hjärta slår inte så snabbt som det skulle kunna göra.

Siffran 216 blinkar till. Det är hur många jag har dödat under den korta tidsrymd slaget har pågått. Jag är en härförare, en mäktig ledare och bakom mig har jag eliten bland krigare. ”Show them the power of the Temple Knights!” vrålar jag, vilket blir lite pinsamt för oss alla när jag sekunden senare vänder mig om för att se hur de omringat några få stackare ur motståndarlaget. Hälften av mina trupper verkar tro att striden är vunnen och hissar sina vapen glatt i skyn trots kampen som pågår någon meter från dem. Resten försöker åtminstone, men det blir bara pannkaka av allt ihop. Det är en parodi på ett slagsmål. Inte ens ett endaste litet troll lyckas de klå upp.

Ninety Nine Nights är ett spel som går ut på att döda många fiender med spektakulära attacker, användandes lite mindre spektakulära knappkombinationer. Om man till exempel trycker på X och sedan på ett ganska fyndigt sätt följer upp detta med att trycka på X, X, X, X, X och X så har man utfört ”Vermillion Full Moon” och säkert haft ihjäl ett respektabelt antal fiender på kuppen. Om man upprepar den här proceduren många gånger och kanske är crazy nog att slänga in ett Y här och där dröjer det inte länge förrän det står trevliga saker som ”2000 Kills!” och ”Mission Complete!” på skärmen. Att ägna sig åt besinningslöst våld är väldigt roligt i Ninety-Nine Nights. Ett tag i alla fall. Sedan blir det lite tråkigt.

Hajpballongen som blåstes upp när folk ropade ”mängder av karaktärer på skärmen” och ”ganska fantastisk grafik” får stå ut med en hel del nålstick. Exempelvis är spelet ett praktfiasko rent ljudmässigt. Se Sagan om Ringen eller nåt, är mitt tips till utvecklarna. Och så har vi ens underordnade i armén. För dåliga, kan man säga om dem. De hade varit ett underbart inslag om de kunde ta hand om det slödder som överlevde spelarens initiala attacker, så att denne kunde skynda vidare mot nya massor att massakrera (för det är ju det som är roligt). Men istället lyckas de mest myllra in bland fienden så att man inte kan se vem som är vem, vilket gör att spelet tappar betydligt i tempo. Förresten, gillar ni det-japanska-tvspelsberättandet-med-amerikanska-röster? Det brukas nämligen friskt i Ninety-Nine Nights och är såklart lika fruktansvärt som vanligt.

Men Ninety-Nine Nights lyckas nästan. Den där känslan som jag letar efter – den om en annan värld, en där jag är oövervinnelig – finns där någonstans, långt inne i DVD-skivan. Men det är för många småsaker som skymmer sikten. Och man blir besviken, för det är ju så - när det finns små fel i något som kunde bli alldeles rätt, så känns de små felen nästan riktigt stora. Speciellt om de faktiskt är ganska många.