Ice Age 3: Dawn of the Dinosaurs
|
||||||||||||||
Recension
Det man främst bör tänka på när man spelar Ice Age 3: Det våras för dinosaurierna är vilken målgrupp spelet är riktat mot. Precis som filmen som spelet grundas på så är det inte en sådan person som jag, eller majoriteten av oss som spelar tv-spel som en brinnande hobby. Nej, siktet är istället inställt på de lite yngre spelarna, de som inte har spelat något Call of Duty-spel och inte heller mår dåligt av det. Detta faktum hindrar dock inte någon som jag att uppskatta såväl filmen som spelet.
Som ett klassisk licens-spel så består spelet Ice Age 3 av olika segment från filmen med samma namn. Alla karaktärer från spelet finns med, men alla är tyvärr inte spelbara. Detta gör dock inte så mycket, då man lyckligtvis får möjlighet att spela som både Sid och Scrat, som båda känns som klockrena karaktärer att ha i ett tv-spel.
Redan här ser vi ett av spelets starkaste kort, variationen. Eftersom spelet utgår från små segment från filmen så får man inledningsvis också väldigt många, korta och framförallt varierade uppdrag. Allt från att röja upp ett stökigt område för en kommande mammut-unge, till en jakt på en speciell nöt på en härlig 2D-bana, med den störtsköne Scrat i huvudrollen. Dock räcker det inte hela vägen fram, halvvägs in i spelet tar man rollen som den nye karaktären Buck och spelar i princip resten av spelet som denna vessla.
Det som inleds som ett varierande och fantasifullt spel avslutas istället med en repetitiv plattformare, med påtagligt många likheter med framförallt Ratchet & Clank-serien. Dessa banor innehåller en handfull rent frustrerande segment, där det ofta inte är spelarens fel att man misslyckas, utan snarare den sviktande bandesignen. Kontrollen är därtill allt annat än klockren, och märks av främst under dessa partier.
Spelet bjuder av naturliga skäl inte på någon vidare utmaning. Spelet är anpassat för barn och således är också svårighetsgraden det. Du kan spela igenom spelet under en sittning, om du har lite tålamod över för de ovan nämnda plattformsmomenten. Under spelets gång låser du upp diverse olika flerspelarlägen, där man på delad skärm kan tävla i olika typer av tävlingar tillsammans med dina vänner. Att spela spelet igen finns det egentligen ingen anledning till.
De svenska rösterna är förvisso ett måste, men samtidigt en besvikelse. Nog för att rösten för Sid gör med bravur trots att det inte är Robert Gustavsson som står bakom micken. Det är dock när vi kommer till den övriga ensemblen som det blir påtagligt dåligt. Under andra halvan av spelet får man som sagt spela som vesslan Buck och röstskådespelet blir faktiskt pinsamt dåligt. Att hans röst dessutom skiljer sig från när han pratar och de ljud han gör visar på en halvhjärtad insats som drar ner helhetsintrycket avsevärt.
Man har faktiskt gjort mycket bra med Ice Age 3. Den inledande variationen gör spelet underhållande och det är verkligen synd att man inte kunde fortsätta på den banan. Istället känns spelet i efterhand som en framstressad produkt som man hoppas att folk kommer köpa ändå, eftersom filmen nu också visas på bio. Spelet kommer förvisso att uppskattas av den yngre publiken och jag skulle faktiskt rekommendera det här som en present åt ditt yngre syskon eller kusin. För dig som behöver lite mer substans råder jag dig istället att åtminstone vänta tills spelet hamnar i reabacken.
Redan här ser vi ett av spelets starkaste kort, variationen. Eftersom spelet utgår från små segment från filmen så får man inledningsvis också väldigt många, korta och framförallt varierade uppdrag. Allt från att röja upp ett stökigt område för en kommande mammut-unge, till en jakt på en speciell nöt på en härlig 2D-bana, med den störtsköne Scrat i huvudrollen. Dock räcker det inte hela vägen fram, halvvägs in i spelet tar man rollen som den nye karaktären Buck och spelar i princip resten av spelet som denna vessla.
Det som inleds som ett varierande och fantasifullt spel avslutas istället med en repetitiv plattformare, med påtagligt många likheter med framförallt Ratchet & Clank-serien. Dessa banor innehåller en handfull rent frustrerande segment, där det ofta inte är spelarens fel att man misslyckas, utan snarare den sviktande bandesignen. Kontrollen är därtill allt annat än klockren, och märks av främst under dessa partier.
De svenska rösterna är förvisso ett måste, men samtidigt en besvikelse. Nog för att rösten för Sid gör med bravur trots att det inte är Robert Gustavsson som står bakom micken. Det är dock när vi kommer till den övriga ensemblen som det blir påtagligt dåligt. Under andra halvan av spelet får man som sagt spela som vesslan Buck och röstskådespelet blir faktiskt pinsamt dåligt. Att hans röst dessutom skiljer sig från när han pratar och de ljud han gör visar på en halvhjärtad insats som drar ner helhetsintrycket avsevärt.
Man har faktiskt gjort mycket bra med Ice Age 3. Den inledande variationen gör spelet underhållande och det är verkligen synd att man inte kunde fortsätta på den banan. Istället känns spelet i efterhand som en framstressad produkt som man hoppas att folk kommer köpa ändå, eftersom filmen nu också visas på bio. Spelet kommer förvisso att uppskattas av den yngre publiken och jag skulle faktiskt rekommendera det här som en present åt ditt yngre syskon eller kusin. För dig som behöver lite mer substans råder jag dig istället att åtminstone vänta tills spelet hamnar i reabacken.











































vad är grejen med att alltid fånga röda lysande saker i spel?