Dead Space Extraction Nintendo Wii

För mig var förra årets release av Dead Space inte bara en av årets största överraskningar, utan även ett av årets absolut bästa spel, alla kategorier. Det hade helt enkelt allt man kunde önska sig av ett skräckspel med actionfokus och gjorde verkligen skäl för den gamla klyschan ”I rymden kan ingen höra dig skrika”. Man hade kombinerat de absolut bästa elementen från klassiska rymdskräckspel - från gamla System Shock 2 till Doom 3 - och sålunda skapat ett helt nytt dystopiskt rymdepos. Trots dessa starka influenser var det nytt, fräscht, välskrivet och enormt skadligt för nerverna dessutom.

Men någonting som verkligen utmärkte Dead Space utöver den nervknäckande stressen och panikkänslorna var förstås den enormt välskrivna handlingen. Extremt mycket kärlek har tillägnats åt att bygga upp en framtida värld fylld med intriger, korruption och scientologinspirerade fanatiker. Berättelsen hade så mycket djup att ett spel inte räckte till, utan man bestämde sig för att göra både en serietidning och en animerad film, Downfall, som handlar om tiden just innan spelet. Det finns alltså en hel del material att fördjupa sig i för den som gillade spelet och vill veta mer.

Det är också här Dead Space Extraction till Wii kommer in i bilden. För att säga att manuset till Dead Space är djupt och mångfacetterat är ingen underdrift och i actionspelens värld kan det nog endast trumfas av Half-Life. Spel, serie och film lämnar fortfarande många frågor obesvarade och det är några av dessa luckor i berättandet om katastrofen på kolonin Aegis 7 och planetknäckarskeppet Ishimura man försöker fylla i Extraction. Här får vi nämligen vara med från första början, från exakt det ögonblick allting spårar ur, när man ska bärga den mystiska markörstenen från planeten, ända till slutet för Ishimuras besättning, alldeles innan det första spelet börjar.

De som är bekant med spelet vet förstås att det som utmärker just Dead Space Extraction som spel är att det är en railshooter i stil med Resident Evil: Umbrella Chronicles. Fast där slutar faktiskt likheterna helt och hållet, då man i Dead Space satsat mycket mer på interaktivitet och historieberättande än vad jag någonsin tidigare sett i en railshooter av det här slaget. Karaktärer och dialog löper fritt under tiden man tar sig längre in i spelet och stundvis måste man även lösa små pussel eller stressmoment för att ta sig vidare. Några egentliga mellansekvenser existerar egentligen inte då berättande och gameplay hela tiden flyter ihop på ett naturligt sätt och driver på historien och konflikterna. Under spelets gång hålls atomsfären intakt och ständigt råder den olycksbådande känsla som kännetecknar Dead Space. Stundvis känns det som att faktiskt spela en skräckfilm.

Just historieberättandet är i en klass för sig, med utomordentliga röstskådespelare och välgenomtänkta scener och överraskande välgjorda animationer. Metoden att föra fram historien låter oss också få växla perspektiv och huvudperson allt eftersom man kommer djupare in i spelet. Dessutom lyckas man faktiskt knyta ihop spelen och de parallella handlingarna alldeles utmärkt och en del bekanta ansikten dyker upp, likväl som bekanta miljöer. Många av situationerna på Ishimura förklaras, samtidigt som spelet förstås öppnar upp för nya frågor och intriger. Vid ett flertal tillfällen får man också välja olika vägar att ta sig fram, vilket skapar en variation då olika vägar leder till olika händelseutvecklingar ibland.

Men spelet erbjuder förstås mer än bara fördjupad handling och fantastiskt historieberättande. Här finns också tajt action som håller en på helspänn konstant. Kamerans sätt att röra sig känns oftast fullständigt naturlig, och man upptäcker sig själv ibland med att tänka precis som när man ser en skräckfilm - ”Nej, gå inte in där!”. I början har man en ganska begränsad vapenarsenal som man dock allt eftersom uppgraderar eller byter ut. Det går bara att ha fyra vapen åt gången så man får vara taktisk med hur man väljer dessa och hur de passar ens egen spelstil. Själv föredrog jag, precis som i föregångaren, Plasma Chargern och den otroligt smaskiga Rippern, som härligt blodigt och stänkigt kapar lemmarna av alla otrevliga nekromorfer.

Ett vapen som nästan blir oumbärligt en bit in i spelet är Pulse Rifle, då den gör bosstriderna väldigt mycket enklare att klara av, speciellt om man kör på hårdare svårighetsgrader. Det känns tyvärr som en liten brist i spelet som annars känns välbalanserat och tillåter flera olika taktiker. Som plus kan dock sägas att eldkastaren är mycket mer tillfredställande den här gången. Några nya vapen finns också, som ett elshocksgevär samt en reguljär pistol. Alla vapen har förstås två olika sätt att avfyras, vilket görs med en enkel wiimote-vridning. Ett smidigt system som man snabbt och intuitivt kommer in i.

När det gäller fiender slåss man både mot människor och nekromorfer till och från under äventyrets gång. Några nya varianter tillkommer dessutom eftersom man besöker några helt nya miljöer, som rymdskeppets avfallstunnlar till exempel. Och då nekromorferna gillar att just morfa så anpassar de sig förstås till dessa miljöer alldeles för bra. Det gör också att Extraction känns fräscht och kan erbjuda unika utmaningar utan att härma föregångaren alltför mycket. En bra balans mellan igenkänning och nyheter med andra ord.

Jag har inte nämnt det än, men någonting som faktiskt överrumplar en rätt tidigt är hur fantastisk snyggt spelet är. Nog för att Wii:ns hårdvara begränsar en hel del, så det kommer ju inte i närheten av annan konsol och PC-grafik, men för att vara ett Wii-spel ser det alldeles förträffligt ut. Visceral Games har verkligen lyckats klämma ut så mycket grafik man bara kunnat ur konsolen utan att kompromissa alls på spelupplevelsen. Det är något de helt klart ska ha beröm för.

Utöver storyläget tillkommer även ett Challenge-mode där två spelare kan lira samtidigt och tävla om bästa resultat. Dessa lägen låses dock upp allt eftersom man gör framsteg i huvudkampanjen. Framsteg i huvudkampanjen låser även upp de olika utgåvorna av serietidningen som föregår berättelsen, ljudsatta och presenterade som små filmer, ruta för ruta. Även högre svårighetsgrader går att låsa upp när man klarat spelet. Enda nackdelen är att spelet kan upplevas som lite för kort då man bara vill ha mer av det goda.

Dead Space Extraction är utan tvekan ett måste för Dead Space-fans som verkligen vill fördjupa sig i spelvärlden. Dessutom är det ett helgjutet och spännande actionlir som med stolthet för vidare den speciella skräckfyllda stämning som genomsyrade det första Dead Space-spelet. Jag är helt övertygad om att till och med de som normalt inte är så förtjust i railshooters kan njuta av Extraction. För Wii-ägare som älskar skräck och action är det dock uteslutet att inte införskaffa det här spelet, då det utan tvekan är en av de bästa titlarna till konsolen ute nu.