Vancouver 2010 Xbox 360

Vem minns inte Winter Olympics till Commodore 64? Jag får krampkänning bara jag tänker på det. Men jag minns det med glädje och det var framför allt på grund av det ypperliga konkurrensupplägget där man mötte sina vänner på blodigt allvar. Hån utbyttes och ett och annat struptag togs. Det har inte blivit många strupgrepp under mina dagar med Vancouver 2010, även om jag stundtals blivit något frustrerad. Det officiella Vinter-OS-spelet har vissa likheter med Winter Olympics, men mest på grund av att de tidiga sportspelen satt en viss standard för genren. Men då var då och nu är nu.

Bob, en märklig sport.

Nu känns nämligen inte tajmade knapptryckningar så hett. Inte heller snabba knapptryckningar för att ta ordentlig fart. Det blir nästan som passivt spelande och det är egentligen genomgående för alla utmaningar man ställs inför. Mängden utvalda grenar i Vancouver 2010 är stort, men när man väl börjar spela inser man att det riktiga antalet egentligen är 30 procent mindre. Detta på grund av att vissa grenar är väldigt snarlika varandra, samt att banorna för desamma i vissa fall är identiska. Bob-banan är samma som för rodel- och skeleton-tävlingen och eftersom grenarna är extremt lika varandra, styrningen likaså, blir det aningen tjatigt när man kör en OS-tävling. Detta gäller egentligen även för alla utförsåkningsgrenarna.

En sak som också blev ganska klart är att man helst ska spela Vancouver 2010 tillsammans med (mot) någon eller några under alkoholiga former. Som krydda på förfesten lämpar sig Vancouver 2010 alldeles utmärkt då man egentligen inte behöver tänka så mycket utan bara kör på. Det är också tillräckligt simpelt för att kunna göra bra ifrån sig även om man har ett par öl innanför västen. Mindre roligt blir det däremot när man spelar själv eftersom svårighetsgraden är ganska rejält tilltagen. Det är oerhört svårt att inte bli sist i princip alla grenar. Den enda (eller tre grenar egentligen) grenen jag var riktigt bra i var just rodel, bob och skeleton, men annars fick jag kämpa som ett as för att bli åtminstone bli trea i vissa (man tävlar fyra länder mot varandra vilket innebär att en fjärdeplats är sist). Svårast var skridsko och 2000 meter sådan var en riktigt plågsam upplevelse som faktiskt skulle kunna vara tagen från Winter Olympics.

Slalom är svårt i verkligheten, men snäppet svårare i Vancouver 2010 om du vill vinna.

Det är även ganska jobbigt att spela online, vilket man kan göra i rankade eller orankade matcher. En turnering kan vara ganska länge och ja, det är helt enkelt inte tillräckligt intressant för att man ska orka köra klart. Men som sagt, som krydda till förfesten lämpar det sig utmärkt, men det är inget man sitter och nöter själv för att bli bäst i världen. Då är det roligare att titta på riktig OS, med slutkörda, snorande och dreglande kvinnor och män som kämpar sig över mållinjen. Det är Vinter-OS för mig.