Viewtiful Joe: Red Hot Rumble

Känner ni till kaosteorin? Ni vet det där om att en fjäril slår med sina vingar i Mexico och plötsligt har vi orkanen Gudrun all over again här i Sverige. Tack som fan fjärilen - en liten grej kan ha stora och oförutsägbara konsekvenser. Tänk på det nästa gång.

Det finns en annan kaosteori. Det är konstigt att den inte fått lika mycket uppmärksamhet som den ovannämnda, för den är riktigt bra. Dess tes lyder: ”Kaos är kul. Ibland i tv-spel i alla fall, fast inte om det blir alldeles för kaosartat. Då är det istället ganska tråkigt”. Teorin väcker dock en stor fråga – hur definieras ”för kaosartat”? Där kan jag kanske hjälpa till, för mina observationer tyder på att det finns en mycket fin gräns i alla spel som använder kaos som ett sätt att roa. När spelet korsar denna gräns är det inte längre kontroll över karaktären som sätts i första rummet. Då har kaoset tagit över helt. Viewtiful Joe: Red Hot Rumble har lämnat den gränsen långt, långt bakom sig.

Det handlar om partyfighting. Fast inte uppmärksamhetstörstande-tonårspojkar-på-krogen-varianten, utan istället den mindre patetiska tecknade-figurer-nitar-varandra-på-skoj-diton. Tänk Super Smash Bros. Det finns en massa trevliga saker med spelet. Karaktärer med tuffa attacker, effektfull grafik, möjligheter för fyra PSP-spelare att mötas samtidigt (trots att bara en av dem har spelet ifråga), minispel och ett helt okej enspelarläge. Men så finns det samtidigt en sak som inte alls är lika trevlig.

Jag ser ingenting.

Clover Studios har dränkt den lilla(!) PSP-skärmen i färger, explosioner, flashiga effekter, fiender, mynt, powerups, livmätare, poängräknare och ungefär tusen andra grejer. Ofta vet jag inte ens var på skärmen min hjälte håller hus. Och då är det knappt ett spel längre.

Då är det bara kaos.